Jesusspam

Jag skröt på Facebook om att jag har läst Bibeln och nu får jag en massa Jesusspam som reklam. De är snabba de där människofiskarna!

Jensus

I mitt förra inlägg gjorde jag ett tyrckfel och skrev Jensus. Jag lät det inte stå, men tycker det är en så rolig felskrivning att jag inte har hjärta att låta den gå spårlöst förbi.

Jag har läst Bibeln

Och fan vilken tid det tog. Tre månaders hårdpluggande, men där satt den. Min älskling synade mig och ordnade ett husförhör som jag klarade, väl godkänd. Visserligen kunde jag inte Paulus brev på mina fem fingrar (eller tio, för både fingrarna och breven är fler än så) men läst dem, det har jag.

Den uppmärksamma läsaren har insett att jag tycker den är bara strunt med undantag för ett fåtal ställen som inte räcker för att jag ska köpa budskapet. Eller visst - det är klart att jag försöker älska min nästa som mig själv, men det är inte för att Jesus säger så även om jag tycker han fick till det den gången.

Fast Rut gillar jag, och Ester och Nehemja. För att inte tala om Höga visan.

Det sitter två vänner i mitt kök!

De kokar kaffe och te medan jag jobbar. Jag älskar, älskar att ha vänner som känner sig hemma hos oss, så att jag i min tur kan vara på jobbet trots att jag är hemma. Vilket inte låter så kul, men är att föredra framom att faktiskt vara på jobbet rent fysiskt.

Facebooksvenska

Vart var det här? undrar Facebook över ett foto taget på mig hos mina svärföräldrar. Nå det var taget dit. Dit i Grani.

Mitt bästa julpyssel

Under mellandagarna brukar jag roa mig med SvD:s litterära citattävling. Ett år var temat flytt, någon gång har det varit opera, katter, murar och julkalas. I år handlar det om girighet. Fyra av citaten lyckades jag pricka direkt, ett har klarnat efter lite funderande och fem går jag bet på. Inte ens internet gör det superenkelt, men man kan alltid googla fram listor på franska författare för att försöka komma på vilka författarna är, och sedan försöka para ihop dem med rätt citat.

Dessutom har jag fått en kindle i julklapp, så det blir litteratur för hela slanten. Inte för att jag är särskilt ledig, men den håller mig sällskap på tåget. Jag har redan klämt Hamlet och har laddat ner en massa gamla godingar på projekt Gutenberg. Litteraturnördens drömjul!

Nackdelarna med postorder

Det är skitsmart att handla postorder. Jag har köpt en hel del böcker, skivor, leksaker och annat per post i jul och det är superbekvämt när man jobbar och har synnerligen begränsat med tid att springa på stan utan barn. Problemet är bara att den flera veckors leveranstid som jag har räknat med inte räcker till. I onsdags kom två paket varav ett anlände med skärvor i och ett med de oviktiga delarna av beställningen och bud om att de viktiga delarna kommer senare. En leverantör som lovade leverans före jul har inte hört av sig. I morse kom ett avi och när jag gick till posten för att lösa ut paketet sade de att det kommer först klockan sex. Problemet är att jag inte vet vilket paket det är som har kommit, utan jag får dra ut i julvimlet med treåring och handla allt som saknas, för att jag inte vet vad som ännu hinner dyka upp.

Första reaktionen var panik och förtvivlan. Sedan bestämde jag mig för att julhandla på treåringens villkor och varva mina butiker med leksaksavdelning. Lååång fikapaus med både potatisbakelse och glass. Bra övning i att tänka på andra och lära sig att ens egen tur kommer på julafton. Nu paket- och rimorgie, sedan på ett tomtebesök och snabbtitt in på den %&@¨*! posten och sedan julfrid. Limma foton, dricka glögg och njuta av granen.

Jag har haft en riktigt trevlig dag i ypperligt sällskap. Jag önskar eder alla en fröjdefull jul!

Vilket skulle bevisas

Efter vårt tidigare samtal i går kväll om huruvida flickor kan vara hjältar gick vi ut i byn, d.v.s. Dickursby. I en gränd hörde vi högljutt gräl och när vi kom runt hörnet såg vi ett stort ungdomsgäng på kanske 15 personer i högstadie- och eventuellt gymnasieåldern. Den bestod av flera nationaliteter varav kanske en tredjedel såg ut att vara finländare, men grälet verkade inte ha rasistiska förtecken. Hur som helst, när 15 ungdomar kommer ihop sig vet man aldrig när det urartar i slagsmål. Egentligen hade jag lust att gå vidare, men så gör man ju inte. I stället valde jag vägen förbi gänget, visslade det hårdaste jag kunde (jag visslar jävligt bra, men måste mesigt nog ha två fingrar i munnen) och röt till om att vi inte ska ha några slagsmål här, nå!

Jag stötte på lite förläget mothugg om att det inte var något slagsmål, varpå jag kontrade med att vi nog inte ska ha några andra bråk heller. Okay, svarade ungdomarna rätt beskedligt, och efter några avslutande käfthugg lomade de iväg.

Nora såg stolt och beundrande på sin mor som konstaterade att det där är vad hjältar gör. Jag tror inte hon någonsin mer kommer att tvivla på att flickor kan vara hjältar.

Jag har gift mig

Simon och jag har gift oss. För nära nio år sedan. Facebook har vetat att vi är gifta, men inte med vem, och i dag tyckte vi det var dags att outa oss, antagligen för att den nya tidslinjen började snoka. Plötsligt haglar det gratulationer från höger och vänster och jag tycker det är fantastiskt. Jag tycker det är fantastiskt att vara gift med Simon och fint att vi varken har tagit vårt pick och pack och stuckit åt var sitt håll eller haft ihjäl varann under alla dessa år.

Puss gulle, jag kunde inte ha valt en finare man!

Nu börjas det

Jag tänkte högt att jag är en hjälte varpå dotter, 3 år, säger att flickor inte kan vara hjältar. Och det är alltså Spajderman som talar. Jag undrade vem som säger så och hon sade att det är hon själv. Men hon har fel. Flickor är hjältar bäst de vill och jag påpekade att Spajderman minsann är en hjälte och hon är flicka, så ditt resonemang haltar lite. Så frågade jag vad pojkar inte kan vara och hon menade att de nog åtminstone kan vara hjältar.

Nu har jag lärt henne att den som säger att flickor inte är hjältar har jävligt fel, och att man behandlar dem så här: man ser dem stint i ögonen och säger "pytt!".

Fler timmar efterlyses!

Vi har det lite råddigt. Jag hinner inte packa upp övernattningskassar, tvätta tillräckligt med kläder för att inte tala om vika in, dammsuga har låg prioritet för det hatar jag, så det låter som om man gick på tusen brödsmulor vilket man de facto gör. Men så kommer jag hem från doktorandernas julfest och ser att granen lyser klädd, fudgen som helt på egen hand tog sitt förnuft till fånga och stelnade är uppskuren och inslagen i smörpapper och tv-antennen justerad. Och tv-bilden ser fortfarande ut som mosaik, men det är tanken som räknas. Nu ska jag skämma bort mina kära med våldsgos. Och mig själv med sömn. Pusspuss och nati.

En tamagotchi till

Vi har skaffat en tamagotchi till. Den står så grön och grann och doftar i vardagsrummet. För att den ska vara så lättskött som möjligt har vi en superstor julgransfot med separat vattenbehållare som fyller på efterhand, så att granen klarar våra julbesök på främmande ort (Grani och Esbo).

Det kändes lite hädiskt att bryta traditionen jag har hållit sedan barndomen: att köpa granen den 22 och klä den den 23. Men nu hinner vi njuta av vår egen gran också. Bara vi nu skulle hinna klä den först. Granklädning blir på tisdag, för då är den sista julfesten festad.

Jag vanvårdar min tamagotchi

Bloggen är min tamagotchi, och för tillfället sköter jag den inte särskilt väl. Det finns antagligen inget jag sköter särskilt väl för tillfället, utom kanske mig själv. Eller åtminstone tills jag gick på Lyrans och Akademens inofficiella, traditionella skuggsits, och hävde i mig skum kanelskumpa och rödvin med båda händerna. Åtminstone vågar jag påstå att jag sköter festandet alldeles utmärkt.

Nu pyjamas, speedad unge som sitter bredvid mig i soffan och pajar tutte (tar mig på brösten) och Sås & kopp-dvd:n. Och en rykande het kopp glögg. Nati nati tamagotchin, i morgon fyller jag på vatten- och matskålarna. Okej?

Fudge

När jag är sjukt trött känner jag mer för att rådda än städa. Därför lagade jag fudge i dag. Jag har aldrig lyckats med fudge, men efter att ha skaffat en ny sockertermometer och fått till en smörkola som skulle få Martha Stewart att rodna av skam gjorde jag ett nytt försök.

Den stelnade inte.

Sen läste jag i ett annat recept att fudge måste vispas i fem minuter. Jag vispade bara tills den tjocknade. Nu undrar jag hur jag ska få den tillbaka i en balja ur smörpappersformen så jag kan vispa den lite till. Eller så får komposten en tidig julklapp. Eller jag kinuskisåsförgiftning. December är fullt av svåra beslut. Jenny - Martha 1 - 1.

Lycka är

... ett helt knippe ballonger. Tack Rumpskakar!

Även mitt instrumenttålamod har en gräns

... visar det sig. Nora började dagen med att somna tvärsöver toalocket trots lång natts sömn, och lade efter det en pizza på sin ludiga matta. Efter två timmars sömn till var hon pigg som en raket och jag har fått njuta av xylofonkonsert. Nu ska jag sluta morsblogga, men ville bara bekänna att jag inte är så tålmodig som jag skryter med.

Summa summarum sexton tromboner

Sedan hon på kort tid såg dels Cirkus Finlandias underbara Graziella som gick uppochner i taket spelande trombon, dels en förkejka till Humpsvakars 50-årsjubileum har Nora talat om att hon vill spela trombon. Det är ju inte direkt något juniorinstrument, jag menar, man måste ha lite längre armar än en treåring, men vackert är det, både för ögonen och öronen. Jag hejar och har köpt en blå blockflöjt för julklapssäcken, även om hon vägrat lyssna på att de flesta blåsare börjar med blockflöjt. Jag tänker att hon nog tycker om att tuta när hon väl får flöjten i händerna. Och jag är en knäpp förälder som visserligen har förbjudit alla leksaker med elektroniska ljud, men å andra sidan inte störs ett dyft av halvbra dragspelsspel eller pianoplink.

På vägen hem från luciamarknaden och den allmänna julyrseln klev liten musiker i vardande och jag in på järnvägsstationen och möttes av en ensemble på sexton tromboner som spelade julmusik. Soundet var underbart mjukt och behagligt sångbart för mig som är alt - så jag nynnade med lite för mig själv och kände hela kroppen fyllas av Härlig är jorden och Arkihuolesi kaikki heitä. Nassen beundrade musikerna med stora ögon och jag tror faktiskt att vi skakade av oss en stor del av vardagens bekymmer där och då.

Men blockflöjten må vara hur blå den vill - efter dessa sexton dragbasuner kommer den att stå sig slätt.

Julkitsch

I mitt barndomshem var granen traditionell med flaggor, halmgrejer och bollar, och mina försök att kitscha till den smugglades undan när jag sov. Jag tänker inte svära på att jag inte kommer att bli morsan som pyntar om i smyg, men tycker att traditionen med att alla får välja en kitschpumla per man per år är rolig. I synnerhet som vår julgransfot kollapsade och gjorde mosaik av alla mina ikeakulor i fjol. Den alerta läsaren inser att nya ikeakulor inte är ett alternativ trots att de är fina, och mina försök att fynda ersättande på loppis har misslyckats: jag har bara hittat buckliga plastkulor.

De nya glitterdrömmarna är i lite matt glas och glittrar lagom mycket. De hade små trädgårdsdvärgar också som var ljuvliga, men jag lade band på mig. Om jag älskar dem lika mycket nästa år tillåter jag mig att slå till.

Våra nya husdjur

I natt drömde jag att jag impulsköpte en boxervalp. Det var lite läskigt, för jag vill faktiskt så väldigt gärna ha en hund att det bara är en tidsfråga. Men det är en fråga om ganska lång tid, definitivt inte nu. Och sen var det lite synd om precis den här valpen, och jag tog naturligtvis hem den. Och den var ljuvlig.

För att dämpa min ångest över att jag ens i drömmen kunde bete mig så ansvarslöst att jag impulsköpte en hund impulköpte jag i stället luciamarknades största halmbock. Den är någonstans mellan cockerspaniel och irländsk setter i storlek, och heter stora bocken Bruce. Den har jag släpat genom hela stan tillsammans med en blott periodvis samarbetsvillig hjälpreda. Som valde att få raivare och gå bärsärkagång på stora varuhusets porslinsavdelning. Det höll på att bli dyrt.

Sen gjorde vi ett gemensamt beslut att less is less, och tävlade i vem som lyckades hitta den kitschaste glaspumlan till granen. Vad säger ni:

 

Ugglan är Simons, kaninen Noras och fjärilen min. Fast Simon var inte där, så jag tog helt lugnt och valde två. Vem vinner?

Bocka av

Jag får reklam för jordvärme på Facebook. Tacktack, det har jag redan, och är så nöjd så! Visserligen har den här vintern inte visat sig från sin tuffaste sida än, och jag vet inte om jag vågar utmana den, men jag sover onekligen bättre om nätterna i mitt jordvarma hus än jag sov i mitt oljevärmda, vars värmekälla var årsbarn med mig. Jag vet, bara barnet, men på något sätt så ... sjuttiotal.

Låt se nu - på listan återstår nytt kök, fräscha upp vardagsrummet (jag har tänkt mig något Fanny Tavastilainspirerat med en av hennes tavlor som blickfång), installera toa och helrenovera hallen samt ytrenovera och förnya elen i arbets/gästrummet. Vi är med andra ord så gott som klara.

Puh.

Vänligt svar från Halva

Kalendern är ett beställningsverk av karikatyrartisten Jukka Lampela. Halva har beaktat min respons och meddelat produktutvecklarna.

Och salmiaken är god, vilket är huvudsaken. God jul, Halva!

Öppet brev till Halva

Hej,
vad roligt att någon äntligen kommit på idén med en salmiakkalender! Jag kommenterade det på Facebook och fick en massa respons från vuxna kvinnor som undrade var man kan köpa den. Och den finns ju överallt, i varje livsmedelsaffär.

Samtidigt tycker jag det är tråkigt att kalendern är så ful. Dels är den oestetisk, dels är den ganska macho med enbart gubbar på bilden. Mitt förslag är att ni nästa år gör en vackrare kalender för vuxna som älskar salmiak.

Jag efterlyser inte en pojk- och en flickvariant, men snarare en könsneutral men ändå barnvänlig (=mindre macho) bild för barn och eventuellt en vacker kalender för vuxna. Bort med felaktiga stereotypa uppfattningar om att det bara är pojkar som äter salmiak!

Julfesttider i förorten

I natt vaknade jag av att någon skrek på vår gata. Föreställ dig ljudet av en mor vars enda barn har gått på en trampmina i något land där man är mindre uttryckshämmad än vi är i Finland: upprepade högra skrin. Det tog ett tag innan skrikerskan hade lyckats väcka mig, men när Simon och jag väl vaknade var det omöjligt att somna om. Framför allt för att det inte är det man gör om man har en person i plågor någonstans ute i vinternatten. Så vi kollade att lillflickan hade det bra, försåg oss med kappor, skor, mobil och nycklar, och gick för att ta reda på vem det var som lät. Jag hann måla upp en massa hemskheter med familjevåld och föräldrar som jagat ut sina barn mitt i natten och som nu stod och skrek.

Och så var det bara en full förvuxen pissis som satt på trappan till sitt höghus och skriade. För att hennes vänner inte svarade i telefon klockan fem på morgonen. Bredvid henne satt en man som hon hade klått upp så att hans läpp hade spruckit. När vi frågade om allt var som det skulle knep hon käft, steg upp och gick in. Hennes kille följde oss hem och han var alldeles trevlig, bar om ursäkt för att de hade väckt oss och antagligen ett otal andra som ändå hellre stod ut med skrikandet än vågade ta reda på vems sko som klämmer och varför.

Sen sov vi som barn tills Nora väckte oss klockan nio.

Förgängelse

Mellan att jag i tiderna köpte biljett till the devil wears Prada och såg filmen, knallade jag in i en skoaffär och kom ut med två par skyköga skor: det ena i svart brokad, det andra i gyllene lack. Skitsnygga båda två,  med nätt äggformad tå och bekväma dessutom. Nu har lacket slitits ut på guldskorna och på ställen där de har böjts lyser lädret vitt. Jag har tidigare skrutit med att jag inte brukar bli klar med mina kläder förrän de enbart duger för tippen, och det här är ett klassiskt fall. Nu undrar jag: var hittar jag nya? De ska alltså vara i blankt guld, äkta läder och bekväma. Och inga aggressiva spetsiga tår, utan vänligt rundade.

Fan, jag borde ha köpt ett halvdussin när jag ändå var i farten. Inget, inget är så snyggt som guldskor.

Det blev bra, trots allt

Jag fick med mig klänningen, datorn, fel sladd, rätt skor och en massa blingbling. Gick på möte sen när min kollega, som hade sämre tur med morgonlogistiken än jag (eller var sämre organiserad) kom till jobbet, åhörde en intressant disputation och gick på karonka med massa trevligt folk. Har suttit och analyserat det förträffliga med rader som "ge bårnen vassin strömg"* med poetgeniet Lasse Huldén (jag älskar hans "Sånger om julen"), och har debuterat som rosenknopp i Nordicakören Kotkas rosor. Dagen kunde med andra ord ha varit betydligt sämre. Nu sova. Nati nati!


*ge barnen varsin strömming

Astrid Thors klänning

Får jätte-thumbs up. En av årets snyggaste, och återanvänd dessutom. Jag fetgillar!

Diskrepans

Jag ser på slottsbalen med ena ögat och passar fröken klåfinger med den andra. Jag kan konstatera att det inte ser ut som på slottet hemma hos oss. Och trots lugn och skön dag känns det som om jag ligger steget efter. Eller hundra steg efter. Ändå borde jag inspektera min balstass och stryka den, för i morgon är det min tur att fira. En kollega disputerar och festen blir garanterat rolig, men blotta tanken på att planera logistiken så att jag kommer iväg till jobbet klockan nio trots att jag ska lämna på dagis med kollektivtrafik samtidigt som jag får med mig dator, långklänning, skor och övrigt lullull känns övermäktig.

När vi kommer så långt som till champagnen är jag garanterat värd den.

Att lära en gammal hund pissa

Jag börjar vara en dinosaurie. Redan de gamla fenicierna sade att "barn skulle ha större respekt för sina föräldrar om de någonsin lyckades lära sig programmera videon". Och just som jag hade lärt mig det omsätter min man sin skatteåterbäring i en tiotusentums tv med 3D-teknik, trådlös internetuppkoppling och allt satan och nu måste vi möblera om i vardagsrummet, skaffa ny dvd-spelare som klarar 3D-film och en hörnsoffa. Och min förmåga att programmera vår gamla goda tjock-tv och tillhörande teknik är ett minne lika blått som tv:n, som numera står hos återvinningscentralen.

Jag måste tröstdricka. Hit med Blossan.

Bloggalan

Jag dissar den och åker till Fanny och Andy på glögg i stället. Men valet var inte lätt, ska ni veta, och jag önskar alla en helt fantastisk kväll! Var och en på sitt håll. Heja alla nominerade, må bästa blogg vinna!

Arbetsplats: sängen

Jag såg en fin utställning på Stockholms kulturhus för ett antal år sedan: Astrid Anna Emilia Eriksson. Den handlade om Astrid Lindgren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag hatar titeln Sagotant. Den reducerar sin bärerska till en blid sagoberätterska utan andra egenskaper. Till all lycka gav utställningen en mångdimensionell bild av världens bästa Astrid. Klassens primus, som försvann till storstan för att hon blivit gravid och för att det utomäktenskapliga havandeskapet skulle kunna döljas. Som med hjärtat i miljoner bitar placerade sonen i fosterhem, för att i alla år kunna ägna all sin lediga tid till att åka till Danmark för att besöka honom. Som jobbade som journalist och träffade en snäll bilförsäljare (?) som tog emot henne och sonen som nu äntligen kunde bo hos sin mamma. Som skrev om historiens bångstyrigaste hjältinna och för alltid ändrade vår uppfattning om hur barnboksflickor får bete sig. Som var en mediepersonlighet och samhällspåverkare och alltid tog de svagastes parti. Som hade makt. Som gjorde flickresor med sina bästisar och rökte cigaretter och knappast spottade i glaset. Och som har gjort barnlitteraturens äktaste personporträtt och tuffaste hjältinnor och hjältar.

Hon brukade sitta i sin säng och skriva. Det har jag gjort i dag: halva dagen i pyjamas och halva påklädd. Och vet ni, det har min avhandling mått bra av.

När juldassmorgon glimmar

I dag bakade vi pepparkakor. Min storasyster och hennes man var här med sina barn, varav en anlände redan i går, så vi hade nöjet att umgås med Elsa i ett helt dygn. Fina unge, hon och Nora har levt rövare och i ett skede var vardagsrummet fullt av pepparkaksbitar och vitkål. Om en unge svinar är det inget emot vad två lyckas åstadkomma.

Årets pepparkakshus är ett dass. Än har jag inte hunnit montera det, men min skickliga syster designade, skar ut och gräddade, så nu borde jag ha en idiotsäker byggsats. Idiotsäkerheten lär behövas.

Årets blossa

smakar kaffe. Om man som bara dricker kaffe en gång vartannat år, och då jävligt Irish, är den ganska bra. Fast den innehåller livsfarliga knockoutdroppar: efter ett glas och oräkneliga pepparkakor och kex med den mögligaste ost som går att uppbåda i hela Dickursby är jag färdig för sängen. Den har fått mig att helt släppa ansvaret för hem och familj, så Noras middag består av kex med getost och några luddiga russin och mandlar som hon först petat in i vardagsrumsmattan och sen i munnen.

Dessutom har glöggjäveln fått en soffa att gro ut ur aktern på mig. Den väger som satan och jag kommer ingen vart.

Besiktning

Treåringen är besiktad och är en a4. Det betyder att hon fyller formatet för en treåring. Jag som alltid var för liten och spinkig är nöjd och glad. Dessutom såg vår underbara rådgivnings-Eva naturligtvis särarten i vår ljuvliga, fina och speciella älskling, så hon passade på att slösa med lite beröm. Vår kommunala rådgivning har alltid fått mig att känna mig som en fantastisk mor. Heja rådgivningen! Heja Nora! Heja Simon! Och heja jag!

Och tack naturen, som gav oss en frisk och ljuvlig unge.

Fyllona i Dickursby kan man lita på

De är för det mesta ett sympatiskt schack och i dag vände sig ett av dem efter mig och sade "Sä oot kaunis nainen!"*.

Man tackar!

*"Du är en vacker kvinna!"

Om att göra slut med Ikea - och tumma på sina principer

Jag har i omgångar gjort slut med Ikea, men den här gången är det nog definitivt. Jag kan inte försvara att jag understöder ett företag som står för slit och släng i den mån Ikea gör. Vi har deras tv-hylla i serien Stockholm - och den är koryggig. För att det står en tv på den. Vilket den rimligtvis borde tåla. Dessutom har en av skåpluckorna kukat ur och hänger på trekvart.

Sovrumsbyrån i serien Malm har också lådor som hänger på sned. Och Billyhyllorna i biblioteket som blev dörrlösa av ekonomiska skäl är det fortfarande för Ikea slutade plötsligt tillverka snygga dörrar i halv höjd. Vill man ha vitrindörrar i halv höjd får man nöja sig med de fula, för de snygga är förbehållna hel höjd.

Jag tänker så här: vi är två arbetande vuxna som visserligen bor i ett ekonomiskt svart hål som slukar alla fyrk som kommer i dess närhet (jordvärme, ersätta isoleringen som fåglarna - de små liven - stulit till sina vinterbon, isolera, isolera, isolera, fastighetsskatt, etc. etc. i det oändliga, men egentligen klagar vi inte eftersom det är självvalt) men ändå vill slippa ty oss till möbler som nätt och jämnt håller för de första ägarna och har noll andrahandsvärde. De Ikeagrejer jag har köpt, sedan jag dumpade Ikea på grund av otrohet och oförmåga att leva upp till de simplaste förväntningar, är köpta i andra hand. För även en blind höna lyckas ibland tillverka en pjäs i solitt trä som håller längre än ett genomsnittligt blockljus. Och har man tid att hänga på nätet hittar man till all lycka kvalitetsmöbler i andra hand, till en prisvärd peng.

Undantaget är deras barngrejer. Ikeas barnkök är skitfint med lysande keramisk häll och gott om skåputrymme för kastruller, servis och leksaksmat. Och de små köksprylarna i miniatyr är bedårande.

Staffliet som Nora ska få i julklapp är en annan pärla: svart tavla på ena sidan, vit på den andra, låda för kritor och pennor samt en pappersrulle som kan dras över det hela så man kan rita bestående bilder på papper om man vill. Men jag slapp gå dit själv - jag skickade Simon i stället.

Jag är inte heller med i kapprustningen

Det bloggas mycket om skönhet just nu. Nu talar vi inte om skönheten i en sliten vägg sedd genom Kaurismäkis lins, utan kvinnlig skönhet där kameralinser inte räcker till trots att kvinnorna redan är bantade, sminkade och epilerade till tusen, utan som åstadkoms med hjälp av retuschering. Intensiv retuschering. Jag fattar inte.

Jag jämför mig lika lite med de kvinnorna som jag gör med Barbie. Båda känns så långt ifrån mig att den jämförelsen känns helt meningslös. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. Ju äldre jag blir desto mindre intresserad är jag av att vara vacker. Jag har experimenterat mig fram till en sminkning, hårfärg (min egen, faktiskt!) och en frisyr som jag trivs i och som kräver minimalt med underhåll - jag vårdar hellre mitt inre än mitt yttre, även om jag givetvis vill känna igen mig själv och känna mig fräsch. En delorsak till att jag inte pyntar min dotter i bjäfs utan jeans, mjukisbyxor och glada blusar (oftast ärvda marimekkoränder) är dels att det är så jag klär mig själv, dels att jag tycker det är onödigt att börja kapprustningen med barn som inte ens flyttat upp till stora sidan i dagis. Kläder, pynt och vem som är sötast är egentligen ointressant hela livet, men ska man nödvändigtvis tävla tycker jag att ju senare desto bättre. Det här betyder naturligtvis inte att man ska klä sig i säck och aska: det är klart att man känner sig bekvämare i välsittande, trevliga kläder, men det är när utseendet tar orimligt mycket av ens tid i anspråk som det blir knäppt.

Det är klart att ett trevligt utseende är tilltalande. Men nu talar vi om trevligt - inte bildskönt. Visserligen är min man ju alldeles exceptionellt stilig, men det har han blivit med åren. När vi i tiderna träffades var han en alldeles nätt kläpp (det var antagligen jag med) men det var inte utseendet jag föll för utan kaxigheten, det gulliga sättet och hans berusande doft. Antagligen bokstavligt talat berusande, eftersom vi bägge var ganska onyktra när det sa klick.

Men vet ni, jag tänker inte placera mig i team ugly heller. Det får någon annan göra, om den känner för det. Jag är för snygg för att platsa där - för jag må ha platt bröstkorg, överbett och bilringar, men även ögon som eldar (sade min man precis nu utan att veta vad det är jag skriver), ett leende som jag gärna slösar med och Sandkullas finaste jeansröv. Och den använder jag ändå mest till att sitta på - vilket slöseri!

Och vet ni, jag har jävligt vackra vänner. Helt osannolikt fina, både inuti och utanpå. Och jämfört med dem tycker jag att jag platsar. Och i deras sällskap blir min blick ännu mer engagerad och mitt leende bredare och frekventare.