Jag såg en fin utställning på Stockholms kulturhus för ett antal år sedan: Astrid Anna Emilia Eriksson. Den handlade om Astrid Lindgren.
Jag vet inte hur det är med er, men jag hatar titeln Sagotant. Den reducerar sin bärerska till en blid sagoberätterska utan andra egenskaper. Till all lycka gav utställningen en mångdimensionell bild av världens bästa Astrid. Klassens primus, som försvann till storstan för att hon blivit gravid och för att det utomäktenskapliga havandeskapet skulle kunna döljas. Som med hjärtat i miljoner bitar placerade sonen i fosterhem, för att i alla år kunna ägna all sin lediga tid till att åka till Danmark för att besöka honom. Som jobbade som journalist och träffade en snäll bilförsäljare (?) som tog emot henne och sonen som nu äntligen kunde bo hos sin mamma. Som skrev om historiens bångstyrigaste hjältinna och för alltid ändrade vår uppfattning om hur barnboksflickor får bete sig. Som var en mediepersonlighet och samhällspåverkare och alltid tog de svagastes parti. Som hade makt. Som gjorde flickresor med sina bästisar och rökte cigaretter och knappast spottade i glaset. Och som har gjort barnlitteraturens äktaste personporträtt och tuffaste hjältinnor och hjältar.
Hon brukade sitta i sin säng och skriva. Det har jag gjort i dag: halva dagen i pyjamas och halva påklädd. Och vet ni, det har min avhandling mått bra av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar