Efter vårt tidigare samtal i går kväll om huruvida flickor kan vara hjältar gick vi ut i byn, d.v.s. Dickursby. I en gränd hörde vi högljutt gräl och när vi kom runt hörnet såg vi ett stort ungdomsgäng på kanske 15 personer i högstadie- och eventuellt gymnasieåldern. Den bestod av flera nationaliteter varav kanske en tredjedel såg ut att vara finländare, men grälet verkade inte ha rasistiska förtecken. Hur som helst, när 15 ungdomar kommer ihop sig vet man aldrig när det urartar i slagsmål. Egentligen hade jag lust att gå vidare, men så gör man ju inte. I stället valde jag vägen förbi gänget, visslade det hårdaste jag kunde (jag visslar jävligt bra, men måste mesigt nog ha två fingrar i munnen) och röt till om att vi inte ska ha några slagsmål här, nå!
Jag stötte på lite förläget mothugg om att det inte var något slagsmål, varpå jag kontrade med att vi nog inte ska ha några andra bråk heller. Okay, svarade ungdomarna rätt beskedligt, och efter några avslutande käfthugg lomade de iväg.
Nora såg stolt och beundrande på sin mor som konstaterade att det där är vad hjältar gör. Jag tror inte hon någonsin mer kommer att tvivla på att flickor kan vara hjältar.
Heja, heja! Du är tuffast i världen! Och tack för lunchsällskapet! God jul igen och vi ses nästa år! Kramar till superhjälten!
SvaraRaderaWow!
SvaraRaderaWow, faktiskt, bra gjort! Du ÄR en superhjälte! Nora har tur hon (:
SvaraRaderaBe the change you want to see in the world. Det är vad jag försöker lära min dotter, och vad är jag för en förebild om jag inte lever som jag lär? Jag vill leva i en värld där hela byn fostrar barnen, och då får jag själv också lov att fostra. Det är inte så mycket tuffhet som övertygelse och livsåskådning. Men tack för heja och wow, det betyder mycket och stärker mig i min mission! Kram till er!
SvaraRaderaJättefint gjort!!
SvaraRaderaMippe
Hej Mippe! Kul att du läser här!
SvaraRaderaTack!! Du är min hjälte.
SvaraRaderaTack, Marina. Julkram.
SvaraRadera