Jag är inte heller med i kapprustningen

Det bloggas mycket om skönhet just nu. Nu talar vi inte om skönheten i en sliten vägg sedd genom Kaurismäkis lins, utan kvinnlig skönhet där kameralinser inte räcker till trots att kvinnorna redan är bantade, sminkade och epilerade till tusen, utan som åstadkoms med hjälp av retuschering. Intensiv retuschering. Jag fattar inte.

Jag jämför mig lika lite med de kvinnorna som jag gör med Barbie. Båda känns så långt ifrån mig att den jämförelsen känns helt meningslös. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. Ju äldre jag blir desto mindre intresserad är jag av att vara vacker. Jag har experimenterat mig fram till en sminkning, hårfärg (min egen, faktiskt!) och en frisyr som jag trivs i och som kräver minimalt med underhåll - jag vårdar hellre mitt inre än mitt yttre, även om jag givetvis vill känna igen mig själv och känna mig fräsch. En delorsak till att jag inte pyntar min dotter i bjäfs utan jeans, mjukisbyxor och glada blusar (oftast ärvda marimekkoränder) är dels att det är så jag klär mig själv, dels att jag tycker det är onödigt att börja kapprustningen med barn som inte ens flyttat upp till stora sidan i dagis. Kläder, pynt och vem som är sötast är egentligen ointressant hela livet, men ska man nödvändigtvis tävla tycker jag att ju senare desto bättre. Det här betyder naturligtvis inte att man ska klä sig i säck och aska: det är klart att man känner sig bekvämare i välsittande, trevliga kläder, men det är när utseendet tar orimligt mycket av ens tid i anspråk som det blir knäppt.

Det är klart att ett trevligt utseende är tilltalande. Men nu talar vi om trevligt - inte bildskönt. Visserligen är min man ju alldeles exceptionellt stilig, men det har han blivit med åren. När vi i tiderna träffades var han en alldeles nätt kläpp (det var antagligen jag med) men det var inte utseendet jag föll för utan kaxigheten, det gulliga sättet och hans berusande doft. Antagligen bokstavligt talat berusande, eftersom vi bägge var ganska onyktra när det sa klick.

Men vet ni, jag tänker inte placera mig i team ugly heller. Det får någon annan göra, om den känner för det. Jag är för snygg för att platsa där - för jag må ha platt bröstkorg, överbett och bilringar, men även ögon som eldar (sade min man precis nu utan att veta vad det är jag skriver), ett leende som jag gärna slösar med och Sandkullas finaste jeansröv. Och den använder jag ändå mest till att sitta på - vilket slöseri!

Och vet ni, jag har jävligt vackra vänner. Helt osannolikt fina, både inuti och utanpå. Och jämfört med dem tycker jag att jag platsar. Och i deras sällskap blir min blick ännu mer engagerad och mitt leende bredare och frekventare.