En from önskan inför 2012

Att inga mattor ska ryckas undan fötterna för mig.

Skrytblogg

Folk gillar att lägga upp bildbevis på hur lyckade de är under helgerna och vilka fina kratthögar, lyxfrukostar, snabbrenoveringar och städorgier de presterat. Jag vill inte vara sämre.

Jag har lekt med modellera.

Valios vaniljyoghurt

... müsli, dator, säng och lite avhandling. Jag menar, sitter man och jobbar med sin avhandling en lördag kan man väl lika gärna halvligga. Och frossa i trevligheter.

Systrar

Min lillasyster sitter i ett flygplan på väg till Argentina. Tillsammans med flera andra systrar till mig - lyrsystrar. Jag sjöng i Lyran i elva år. Där har jag fått de vänner som är viktigast för mig i dag. En del är betydligt äldre eller yngre än jag men de jag träffar mest sjöng in ungefär samma år som jag.

Mina år i kören lärde mig mycket om musik, en avsevärd mängd med fantastisk lyrik och att inte döma ut folk efter första intrycket. Men den viktigaste lärdomen är att påståendet om att kvinnor inte funkar i grupp är skitprat. Den här insikten blir bara starkare med åren.

Jag tror det är så här: förtryckta människor förtrycker. Fattiga och utsatta människor utan makt att påverka sina egna liv har sämre förutsättningar att stötta varandra, medan fria individer som har kontroll över sina liv och är till freds har bättre. Kvinnor har i olika tider och på olika plats haft sämre möjligheter till kontroll än män och har eventuellt därför haft sämre förutsättningar att samarbeta, vilket blir en ond cirkel och har gett upphov till myten om kvinnlig grälsjuka. När förutsättningarna är goda och var och en har möjlighet att göra sina egna val väljer folk i allmänhet att sträva efter det allmänna bästa.

Gruppdynamik är alltid knepigt och det här löser Lyran genom att lotta ut rumsindelning när kören reser eller har läger. Medlemmarna lär känna andra lyror än stämkompisar och gamla bekanta och alla får en chans att komma med. Efter tre veckor i Australien och Singapore våren 2000, och fyra olika rumsindelningar var jag ganska väl bekant med hela kören, trots att det bara var mitt tredje år och vi var nästan femtio stycken, dirigerade av fina Kari Turunen, en lysande dirigent och konstnärlig ledare, som samtidigt hade förmågan att vara en av flickorna.

I dag är det Jutta Seppinen som dirigerar Lyran, och det är en fin kör som erövrar en ny kontinent. Jag är vemodig men inte avundsjuk, för jag har valt att stiga tillbaka och bli harpa, d.v.s. medlem i Lyrans understödsförening. Ett lika fint nätverk, med ännu större åldersspridning - om än inte lika aktivt.

En riktigt lycklig och helt fantastisk resa önskar jag alla lyckostar som är med på resan.

Fusk

Jag vet att det är fusk att köpa böcker åt sig själv såhär nära jul. I synnerhet som Livet och barnet är en typisk Jennypresent. Ibland måste man få ge sig själv gåvor, så är det bara. Men som upplysning kan jag meddela att den julklappen härmed är förstörd. Åtminstone i grönt.

Frustframkallande litteratur

Jag lunchade med Peppe på bokmässan i dag och passade på att köpa Livet och barnet. I spårvagnen på vägen tillbaka till jobbet hade jag visserligen tänkt jobba, men så satt jag med en rykande ny bok i väskan och så gick det som det gick. Och mina medresenärer fick roas av mina frustanden, spridda fniss och skratt rakt ut. Jag började i mitten, egentligen skulle jag ju inte läsa skönlitteratur utan jobba, ju, och så bläddrade jag bara lite och plötsligt var jag framme vid jobbet. Och framme ungefär vid tuttarna som hittar på hyss och läcker mjölk på en precis när man står och talar med en bekant. Man. För det har jag varit med om. Och därför är det sanslöst kul att läsa om det.

I dagarna blir det tre år sedan den minnesvärda natten då Nora kom till världen. Natten som förändrade mitt liv, men inte på det sätt som beskäftiga proffsmammor varnade för. Livet förändrades för det blev så oändligt mycket mer fullt av kärlek. Och Livet och barnet påminner mig om hur det var, för mina egna minnen stämmer så väl överens med Peppes i boken.

Jag undrar om inte de själviska morsorna är av en lite gladare sort. De som fortsätter ta för sig av hela livet, inte bara det som finns mellan hemmets fyra väggar och i parken. De som förutsätter att barnet inte går sönder av att rantas runt på fester, kulturevenemang, gym eller vad man vill. För de har ett så roligt liv att de inte kan tänka sig att ställa det på hyllan för bebisens skull, utan tvärtom vill visa ungen precis hur roligt man kan ha det här i världen. Med spyor på ärmen och läckande bröst.

Helt betagen

Nu har jag sett även andra halvan av årets Cirkus Finlandia. Är såld. Cirkus är ljuvligt, bulgariska trapetsgymnaster hotta och damen som går upp och ner i taket underbart absurd och årets mest kreativa nummer.

Lilla feberfia ville först inte gå på cirkus igen vilket är förståeligt om hon satt där med stigande feber och mådde pyton i lördags. Jag körde med fula knep för att få henne att komma med, för jag ville verkligen se showen. Fula knep = mutor och löfte om att få gå hem om det är otäckt. Väl där älskade hon det lika mycket som i fjol och jag mycket, mycket mer!

De spelar till söndag. Passar från två år upp. Gå dit!

Den där Jesus

Jag läser Bibeln. Jag har haft fördomar mot den och tänkte att nu ska jag ge den en chans att tala till mig personligen och så hål på min förutfattade mening om vad som står i den. Jag har tänkt så här: det står en massa vackert i Bibeln, fantastisk filosofi om kärleken till nästan bland annat. Till exempel det här:

"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."

Problemet är bara att den är så full av strunt också. På tusen sidor kan man läsa sida upp och sida ner om hur många öglor det skulle vara på delfinskinnet som skulle utgöra herrens hus (andra Moseboken), hur man ska stritta oxblod på altaret och i vilken ordning man ska rada kadaverdelarna för ett brännoffer som luktar så att Herren blir nöjd. Jesus är visserligen en romantisk rebell och en nagel i ögat på maktmissbrukare och andra rötägg, men även en kverulantisk elitist som talar i liknelser för att vanligt folk inte ska förstå honom. Paulus må ha tro som kan flytta berg men han är också en olidligt självgod pajas.

Nu har jag visserligen en avsevärd del av Gamla testamentet kvar att plöja igenom, men jag hyser inga starka förhoppningar (eller farhågor) om att bli omvänd. Antagligen har jag ett "förstockat hjärta", för att citera Människosonen. Men faktum är att jag inte kan se något annat än att förhållandet är ett par guldkorn / övervägande strunt. Och det underkänner Bibeln som rättesnöre i det samhälle jag vill leva i.

Jag förstår att folk har ett behov av att tro att det nog blir bra, senast då man dör och får träffa sina kära. Att folk behöver protokoll och riter att samlas kring. Riterna och sagorna vill jag inte ta ifrån någon som hittar trygghet i dem. Men det säger väl sig självt att vårt samhälle ska bygga på sekulära lagar? Som i sin tur visserligen bygger på den gyllene regeln. Eller Kamomilla lag, om man så vill: "Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill" (Ur Folk och rövare i Kamomilla stad).

Jag tycker inte riterna och sagorna ska få större plats än att de ryms i en kyrka, dit intresserade människor kan gå. Kärleken till nästan, däremot, kan praktiseras av alla och envar, oavsett livsåskådning. Fast det är fan så svårt.

Som din kraft, så skall din dag ock vara

Susanne Ringell, författare till litterära juveler som Av blygsel blev Adele fet, Vara sten och En god havanna, har i det sistnämnda verket skrivit en liten historia där jag knyckt rubriken ifrån. I verkligheten går raden i psalmen: "som din dag, så skall din kraft ock vara", underförstått att gud ser till att man har kraft att klara av sin dag vad den än bär med sig. I Ringells text är budskapet tvärtom: huvudpersonens dag fylls av just precis så mycket jävlighet som hon med nöd och näppe klarar av.

På något sätt tycker jag det känns trösterikt.

Och Av blygsel blev Adele fet är den mest läslockande titel jag vet.

Så ska det skötas!

Med tanke på hur lågt i kurs VR står hos den tågresande allmänheten har jag ett tips: skicka dem till Cirkus Finlandia på charmskola! Jag var där med hela min utvidgade familj i lördags, en höstgåva från mina föräldrar till samtliga barn och barnbarn. Föreställningen var underbar och alla som har obehag för clowner hittar bot hos gulliga Bonbon och hans hustru Tiina och deras show som är på barnens sida och som driver lite lagom med de vuxna. Halsbrytande akrobater, emellanåt vågade jag knappt titta, och en förtjusande dam som gick upp och ner i taket med det långa håret svallande.

Halvvägs i första akten (heter det så på cirkus?) kroknar liten Nora, blir febermatt och vill hem. Jag förlorar som vanligt i sten, papper, sax och åker på att åka hem och stoppa om. Min kloka syster tycker ändå jag ska fråga om vi får komma tillbaka och se cirkusen till slut någon kväll, på samma biljett. Och det tyckte Cirkus Finlandia att vi givetvis ska. En vardag då det inte är fullt får vi lika bra biljetter som dem vi hade. Så här ska kundservice se ut. På onsdag gör vi ett nytt försök. Och jag vet ju vilken underbar kväll vi har att se fram emot, min lilla pellejöns och jag.

Föreläsare

I går hörde jag en riktigt bra föreläsning. I dag har jag hört flera bra. En var tråkig. Varför, å varför går tråkighet och oförmåga att hålla tiden alltid hand i hand? Varför är det aldrig de man kunde lyssna på hur länge som helst som handskas respektlöst med ens tid?

Bondläpp

Jag har en praktfinne på överläppen i dag. Den ser ut som en fet prilla. Om ni ser mig i dag, snälla fråga inte om jag har börjat snusa, utan säg hellre: Snygg finne!

Saft

För ett par veckor sedan gav en vän mig otroliga mängder bär: hallon, tranbär, hjortron och massvis med aronia. Nu har aronian, till all lycka hållbar och rik på flavonoider, häckat i min kyl sedan dess, för den goda husmodern har inte hunnit safta. Och för bara några månader sedan lovade jag mig själv att inte safta så förtvivlat, utan ägna livet åt roligare grejer.

Men nu, när jag tack vare Peppe har en besökarstorm som aldrig förr, passar jag på att fråga läsarna om de sitter inne med svaret på hur man kokar aroniasaft?

Somliga hyss kan göras hur många gånger som helst

Mental anteckning: det räcker inte att lära treåringen att rörmokartejp inte är en leksak. Varje rulle som lämnas framme är en förbrukad rulle.

Härskarteknik

Ni vet vad härskarteknik är? Det är fula knep folk använder sig av för att platta till andra, ofta inför andra personer men också mellan fyra ögon. Ett vanligt knep är att den som vill härska säger något fult till den den vill mästra, och när den mästrade tar illa upp säger härskaren: Men lilla vän, inte var det meningen att du skulle ta det på det där sättet. Ni hör. Först tar sig härskaren friheten att skymfa en annan person, sedan lägger hon eller han över ansvaret för den skymfades rättmätiga reaktion på den skymfade själv. Det är lite som att först råka slita huvudet av någon och sedan spotta in i den avslitna halsstumpen. Fast bara lite.

Andra vanliga härskarknep är att undanhålla information så att den utsatta inte har en chans att ta till sig relevant information och sedan anklagas för att inte vara påläst, komma fel tid till möten etc. I värsta fall leder det här till arbetsplatsmobbning - eller mobbning överhuvudtaget, för de här busfasonerna händer ju i skolor varje dag, även om metoderna ser lite olika ut.

Av någon anledning har jag inte råkat ut för härskare på ett tag. Kanske det handlar om självförtroende för faktum är att ett gott självförtroende ofta verkar avskräckande på härskarna. Kanske har jag bara haft turen att jobba i sunda miljöer. Men i dag var det i varje fall dags.

Jag deltog i ett pedagogiskt café på Soc & kom. Dessa caféer är utmärkta: de samlar personal från olika fakulteter för att diskutera saker som rör lärande. I dag var temat "Hur man bemöter studenter i kris", ett  angeläget ämne. Efter en allmän presentation av stödnätverk i form av studenthälsan, studentpräst, kommunal psyk- och krisvård med mera, var det dags för oss att forma smågrupper och diskutera erfarenheter och komma med idéer. Jag hamnade i samma grupp som två för mig relativa främlingar och en bekant. Efter att flera i gruppen konstaterat att de inte just råkat ut för studenter i kris valde jag att berätta om mina erfarenheter av att vara student i kris. Jag var 22 år gammal, nyligen sambo, och min sambo hade diagnostiserats med cancer. Sommaren då han fick sin diagnos och behandlingarna inleddes gick väl an, men när hösten kom skulle jag ju börja studera igen. Jag försökte plugga som vanligt men hamnade snabbt på efterkälken.

Så jag berättade som det var, eller kanske som jag minns, att jag i min barnslighet inte förstod att be min ämnesansvariga lärare om hjälp, utan hoppade av kurser och blev underkänd i tenter. Och att jag i efterhand inser att jag borde ha bett om hjälp: inte nödvändigtvis med att hitta studentpräster eller studenthälsovård, utan med att klara av min vardag. Det gick utmärkt väl att jobba på radion eftersom tempot var snabbt och det jag gjorde i dag sändes i morgon - det fanns aldrig något långsiktigt som krävde koncentration och aldrig något jobb att ta med sig hem. På den punkten var det rena motsatsen till studierna, som ju kräver att man minns och kan sitta och plugga och skriva om kvällarna. Hjälpen jag hade behövt skulle ha inneburit en genomgång av vilka kurser jag kan strunta i och läsa senare, hur jag ska klara av de kurser jag trots allt valde, och eventuellt överseende med svårigheter att fixa deadlines. Eventuellt hemtenta i stället för vanlig.

Efter min ganska korta summering av min situation stötte jag på en ganska märklig reaktion av en av personerna i min grupp. Hon anade min sänkta gard och högg till. Bland annat undrade hon om inte min sambo ogillade att jag gav upp hela mitt liv för att hänga på sjukhuset dagarna i ända, och att hennes jättesjuka anhöriga minsann alltid velat att hon ska leva som vanligt. Här försökte jag stilla påpeka att jag försökte leva så vanligt jag förmådde och att jag nog hade både kör, vänner och studentföreningsverksamhet som höll mig igång, men att jag tyckte att just precis studierna var besvärliga. Varpå hon och den andra främlingen tyckte att jag nog borde ha frånvaroanmält mig från studierna om jag inte var i skick att studera. Efteråt slogs jag av undran över vad dessa personer gjorde på ett seminarium om hur man bemöter studenter i kris om de inte har något intresse av att bemöta dem utan bara vill veta vart de ska skickas.

Den fjärde personen satt med tårar i ögonen och ville höra hur det gick för oss till slut, klart berörd av min berättelse. Hon blev lättad av att höra att både sambon och förhållandet överlevde. När jag blev uppbackad av henne insåg härskaren att hon måste ändra taktik, varpå hon försökte få det till att jag var överambitiös som försökte mig på fler kurser än jag klarade av. Ni ser, åter en stämpel i pannan, ett besked om att systemet nog är felfritt - eller vore det om det inte fanns överambitiösa personer som varken klarar av att leva som vanligt eller förstår att lämna universitetet tills de passar in i mallen igen.

Nu ska ni ingalunda tro att jag tog särskilt illa vid mig. Simon har varit frisk i elva år, vi överlevde som sagt, både som individer och som familj, och det är det enda som räknas. Med tanke på det var det lätt att låta skallerormens etter rinna av mig som en sommarskur. Mest blev jag bara irriterad över att det som kunde ha varit ett intressant seminarium för min del reducerades till sandlådemobbning. Men när jag gick ut från seminariet slog det mig plötsligt att det var en härskare jag precis hade mött. Jag slogs också av tacksamhet över att jag läst om ämnet, bland annat i Elaine Bergqvists lättlästa bok Härskarteknik. För liksom andra härskare var den här inte alls aggressiv utan honungslen i munnen, vilket kamouflerar tjuvknepen och gör härskandet svårt att genomskåda.

Härskare ska avslöjas och hållas korta. Jag har goda chanser att träffa precis den här härskaren igen någon gång, och tänker hålla ögonen på henne för att kunna träda in och försvara hennes nästa offer. Till all lycka fanns det andra grupper som fört mer konstruktiva diskussioner, och till all lycka fanns det lärare som inser att lärarrollen och rollen som en nästa inte står i konflikt med varann.

Och till mina värdefullaste minnen från Simons sjukdomstid hör det bemötande jag fick av engelskläraren Pearl som jag anförtrodde mig åt, och av ett gäng studiekompisar. Pearl gav mig lite extra uppmuntran och lite lättare inlämningsschema för hon visste att jag hade det svårt. Och tänk, just i den kursen höll jag varenda deadline. För hon såg mig och gav mig det där lilla erkännandet, som kostade henne inget alls och gjorde henne till en ängel i mina ögon. Studiekompisarna lät mig ta del av ett kompendium med sammanfattningar av svårtillgänglig tentamenslitteratur som de hade gjort själva, vilket hjälpte mig igenom en svår tent. Det här är minnen som ger mig tårar i ögonen - något härskarbitchen inte var nära att lyckas med.

Blå rök

Jag hatar att dammsuga. Så innerligt att det krävs självövervinnelse, tomt hus och noll distraktioner för att det ska bli av. I dag har jag skickat distraktionerna ut på äventyr för att ta mig an köksgolvet som visserligen skurats blott för några dagar sedan, men som på grund av källarprojekt och treåring ser ut som Jerusalems förstörelse igen. Jag började med att plocka upp plastkatter, matrester och annat odefinierat, sen lyfte jag upp stolarna på bordet och startade dammsugaren och ... sen kom den blå röken ut. Den som är alla elektriska apparaters själ. Och när själen lämnar kroppen vet vi ju vad som händer.

Men vet ni vad, inspirerad av evangelierna och apostlagärningarna som jag precis har läst tänkte jag att det här väl ändå inte kan vara hjärnkirurgi, så jag dissekerade Mielekadavret och fann att den billiga postorderpåsen av papper var så full att den spruckit. Och påsfullhetsindikatorn på dammsugaren hade ingenting sagt. Ut med påsen och filtret, fram med b-dammsugaren, suga rent a-dammsugarens abdomen och in med ny påse och nytt filter. Och in med lite ny blå rök. Dammsugaren heter numera Lasarus. Och jag bugar, mottar lite fiktiva applåder, dammsuger vidare och svabbar golvet ovanpå det. Vilodagen till trots. Men nu tänker jag sitta ner och helga den en liten stund.

Lågkonjunktur

Jag står inte så högt i kurs just nu. Stikkan Andersson vet vad det handlar om när det bara är pappa som duger. Å ena sidan är det väl på tiden - och de två insiderbusarna njuter i fulla drag av varandras sällskap. Å andra sidan är det lite trist att mötas av utbrott över att fel förälder hämtar på dagis.

Fast nu, där insidegänget har åkt på ärenden och jag har huset för mig själv är det inte så illa. Och dessutom är jag ju bäst i heeela väärlden.

Råddigt

Det ser ut som fuck och gonatt hos oss. Och jag ser att Nora har förädlat en bok som jag lånat av min professor med nätta små kulspetskrumelurer. Eller egentligen inte särskilt små. Eller ens nätta. Nå, lite frukost napaan och sen tar jag itu med råddet. Och belönar mig med resten av min vuxenglass.

Vilken enastående kreativitet!

Tänk vilken fantasi man måste ha för att vara produktutvecklare. Här har jag varit en normal tuppanvändare i nästan 34 år och har inte ens kommit på tanken på att det skulle vara jobbigt att källsortera pappkärnan i tuppappersrullen, alternativt bara slänga den i soporna. Eller bränna den. Och här kommer produktutvecklarna med en produkt som jag inte ens visste att jag behövde! Jag har ingen fantasi. Men tur att gänget på Lotus har det.

Tänk vad coolt att kunna lägga på sin cv att "Det var jag som uppfann flush and go-toahylsan. Sug på den, ni!"

Välkommen! Här är sopborsten, känn dig som hemma!

Vi har ett utmärkt dagis. Ett par fredagar per månad öppnas porten mellan lilla och stora sidan för ett par timmar så att alla barn får leka var de vill och med vem de vill, oavsett ålder. I morse när vi kom stod tre små killar och hängde tvätt, sopade och strök. På golvet satt föreståndaren och konstaterade: Hej, Nora! Kom och hjälp pojkarna att städa!

Jag vet  inte om vår städningsobenägna unge valde att delta i hemleken, men här har vi bara ett exempel på att det här med genus inte behöver vara så förbannat svårt. Inte nödvändigtvis. Det räcker med bra daghemspersonal som är lyhörda för vad barn verkligen vill göra och låter dem hållas över ålders-, köns- och färggränser. Snart nog lär sig barn, tyvärr, vad de förväntas verkligen vilja göra. Men dagis ska inte styra in dem i fållor. Och inte föräldrar heller.

Vin till maten

Jag kom hem vid sjutiden i går kväll, mina kära ännu senare: de hade varit på äventyr tillsammans. Ur kylen plockar jag det mest lättlagade min matleverans hade att erbjuda och det blev kycklingsaltimbocca (kalvvarianten hör till mina favoriträtter) med varm sallad på körsbärstomat och sockerärter. Och färsk spaghetti. Ett litet plopp senare hade vi trollat upp en vinflaska, ett litet skrap senare stod ett tänt ljus på bordet och sedan var det fest. Nora älskar vid det här laget "rutig mat" (grönvitrutig, inte rutten på dialekt) så hon var lycklig, medan Simon och jag suckade av välbehag och knappt gav oss tid att tala med varann. För att riktigt komplettera lyxen avslutade jag med ett par skedar vuxenglass. En burk ingen annan i familjen gillar, så jag får ha den helt för mig själv!

Ge mig ett glas vin till maten och jag somnar som en sten. Bredvid en liten snusande gourmet. Vin till maten är en fälla: jag får ingenting gjort mera den dagen. Men det kanske inte är meningen alla dagar. En trött kväll som hade alla ingredienser för en praktkatastrof blev nu ett minnesvärt torsdagskalas. Och fredagen, den är utvilad och glad. Skål för det!

Felringning

Jag åt pizza med en vän till mina svärföräldrar i dag. Hon hade haft födelsedag och eftersom jag gillar henne tycker jag det är dumt att vänta på att svärföräldrarna sammanför oss utan bjöd henne på lunch. Under lunchen kom vi att tala om en gemensam bekant, en kollega till mig, som man inte ser röken av för hon sitter hemma i Lovisa och skriver avhandling. Det vi hade att säga om henne var väl egentligen mest att vi tycker om henne.

Ett par timmar senare ringde hon mig. Oavsiktligt: egentligen ville hon åt sin man. Vi hade ett bra samtal och hon önskade att hon också hade varit med på pizza. Det slutade med att jag avkrävde ett löfte om ett nytt telefonsamtal snart, avsiktligt, för att meddela att hon är i storstan och vill äta lunch med mig. Så kan det gå.

Jag tror ödet har missförstått mig

Jag vill gärna ha en södernresa, ett presentkort till något lyxigt spa eller bara några fina blusar, men inte mer regn. Bönhörelsen var av allt att döma ordagrann: jag slapp vakna till regn. Men vid hämtdags på dagis var det dags igen.

Bönhörd

Ser man på.

Måndag

Det har regnat varje måndag sedan början av september. Jag vet, för jag går på jumpa i ösregn varje gång. I morse vaknade jag av himlarna öppnade sig och vräkte ner kaskader av vatten på vårt plåttak. Mitt undermedvetna drog slutsatsen att det är måndag och det var det ju.

Å ena sidan är jag tacksam över det makalösa veckoslutsväder vi har begåvats med. Men å andra sidan undrar jag stillsamt och småsur om finhelgerna alltid måste komma med baksmälla. Jag har lust att sluta med ett argt vittu men hejdar mig och går och lägger mig i stället. Och hoppas att få vakna till  tystnad i morgon.

Vet ni vad jag håller i handen?

Jo tillståndet att låta borra 130 meter ner i urberget för att mjölka det på värme. Trots att de inte är här med sina borrar förrän tidigast i morgon. Jag hör ett öronbedövande rassel av vuxenpoäng som trillar in.

Världens godaste doft

Vi var på landet i helgen och tömde, släckte och låste. Nu dräller våra bastuhanddukar omkring härhemma, för jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Den självklara tanken är att de ska tvättas, torkas och packas ner i den där kassen med grejer man ska komma ihåg att ta med sig till landet första gången man åker ut. Ändå drar jag mig: de doftar ren bastu, sol och kvast. Jag kommer på mig själv med att gå omkring och nosa på dem, för jag hann inte alls bli färdig med sommaren i år.

Simons blårandiga och min gulrandiga fick vi i bröllopsgåva. Varje morgon omfamnar den mig när jag tagit mitt morgondopp, och om kvällarna omfamnar den mig igen, när jag lögat kropp och själ i världens skönaste bastu. Med sol rakt in genom fönstret precis den tid på dygnet då vi brukar bada.

På den vackraste platsen på jorden. Som tar emot mig år efter år.

Nora är inte döpt utan vi hade en annan fest för henne, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid. Men det egentliga dopet ägde rum senare: jag blev totalt golvad av den känsla av vördnad som utan förvarning slog mig, hårt, när jag första gången bar i land henne på Fårholmen utanför Emsalö, när hon var ett halvt år gammal. Det är ju där jag har min kyrka. Det är där släkten följa släktens gång. Det gläder mig att hon har hittat sin självklara plats där bland kusiner, blåbärsris, pissmyror och nattsudd.

Om sju månader är vi där igen. Tills dess får jag sniffa handduk.

Aids aids

När Nora vill se Ice Age ber hon att få se aids aids. Det första med finskt uttal, det andra med svenskt. Jag har förbjudit Simon att lära henne rätt.

Jag tror det är dags nu

Jag har en burk med pepparkakor på en hylla i köket. De är hembakta, ifjol. Om blott två månader är det säsong att baka nya. Det är säkert okay att låta Johanna ta hand om dem nu.

Johanna är en grön kompost som står vid vår husknut. Hon äter allt utan att knorra. Det är hon som ibland brukar kommentera mina blogginlägg.

Lyckan kommer i rutiga kassar

Omsider tar jag mig samman och recenserar Keittiökaveri, ett företag som underlättade livet för oss förra veckan och kommer att göra det igen. Redan nästa vecka.

Konceptet är enkelt: du beställer mat och recept för fem middagar hem till din dörr. Ni lagar maten själva men slipper fundera, planera och handla med blodsockerhärdsmälta och griniga barn. Idén är fantastisk och utförandet är mycket väl godkänt.

Webbplatsen är lättmanövrerad och ser trevlig ut. Det är lätt att komma igång: registrera dig som användare, logga in med bankkoder och kreditkort, kolla om du är intresserad av veckans meny och beställ. Inget tjafs som i bokklubbar att man måste komma ihåg att avbeställa, här ska man aktivt beställa matkassarna. Minst en dryg vecka i förväg. Om du beställer på söndag får du din leverans åtta dagar senare.

Den goda framförhållningen är ett litet minus, likaså det faktum att man inte hinner laga måndagsmaten om  man inte har sena vanor. Vår kasse kom vid åttatiden. Helt inom ramarna för det utlovade, och det hade jag också räknat med. Eftersom jag inte visste om jag skulle vara hemma hade jag lagt en kylkasse utanför dörren. Efter att varorna levererats ringde budet och meddelade att han hade lagt frysvarorna i kylkassen. Det här kan man ju göra också om vintern för att örter och sådant ska överleva om kassarna måste stå ute en liten stund.

De fem dagarnas mat består av råvarorna till fyra olika rätter: en av rätterna räcker till två dagar. Vår första vecka, d.v.s. förra veckan, bestod av mexikansk tomatsoppa, pasta med bratwurstsås, gös på grönsaksbädd och dragonkyckling. Bratwurstpastan och dragonkycklingen nådde himmelska höjder och kollegorna sneglade lystet på min lunchlåda. Gösen var inte helt prima, den kom fryst och smakade lite för fiskigt, något som företagarna själva också märkte. Tomatsoppan som innehöll Go Greens chili sin carne blev för stark. Min man älskade den, jag kunde äta den även om det brände och Nora, tre år, ville inte ha mer än lite. Och annars älskar hon tomatsoppa.

Recepten var lättlagade tycker jag. Visserligen är jag skitbra på att laga mat, men jag tror att mindre rutinerade också fixar det. Framför allt för mindre rutinerade kockar kan det här vara en riktigt bra skola. Maten är tänkt att räcka till en familj på två vuxna och två ganska stora barn. För oss som är två vuxna och ett litet barn räcker det till lunchlåda. Vi var inte alla hemma alla kvällar, så jag frös in rester, vilket jag har haft nytta av denna vecka då vi inte beställde någon leverans. Varorna är i mån av möjlighet närproducerade och fräscha. Jag tror det ingår fisk, vegetariskt, kyckling och kött varje vecka. Maten passar alltså för allätande familjer utan allergier - men jag tror att företaget säkert vill utöka sortimentet till att innehålla också vanliga specialdieter om potentiella kunder signalerar efterfrågan. Vissa varor, som kryddor, ris, olja och buljongtärningar förväntas man ha hemma men det är ju bara smart.

Här kan ni läsa hur snäll och tålmodig jag blir när jag får hemkörd mat. Min familj vill ha Keittiökaverimat igen och jag tycker priset, 90 euro per vecka, är skäligt. Men sen får man komma ihåg att handla frukost och sallad också, för det ingår inte.

Jag ger företaget 4 + av 5: leveransen överträffade mina förväntningar och de var höga. Jag känner nämligen Markus och vet vad han går för i köket. Nu under Nobelveckan känns det aktuellt att kommentera affärsidén med ett ord: Äntligen!

Women love this game

säger Facebook. Det handlar om babydrakar som man pjoskar och daltar med och får se dem växa upp. Som en tamagotchi antar jag. Varför blir jag provocerad? Det är möjligt att kvinnor älskar spelet. Men jag tycker inte om att bli stereotypiserad och vänder automatiskt taggarna utåt.

Jag har utmärkta vårdarinstinkter, tackar som frågar. Men den spontana och mycket glada vilja jag har att ta hand om mitt lilla barn*, vilket jag för övrigt tror är ganska universellt även om vårdandet kan ta sig olika uttryck, gäller inte allt och alla i min omgivning. Och verkligen inte så till den grad att jag dessutom vill pjollra bort en virtuell drake. Fråga mina krukväxter om ni tvivlar. Eller min katt.

Jag tror faktiskt att kvinnor skulle må bättre om de inte förväntades vårda så förtvivlat. Låtom oss inte roffa åt oss allt vårdande: man kan väl dela med sig till män och barn och se till att vårda sin egen dödliga själ lite mer.

Visst lider även jag av dåligt samvete över att jag inte tog så väl hand om mina åldrande anhöriga så länge jag hade dem. Och visst roffar även jag åt mig av mina ännu inte alltför ålderstigna föräldrars vårdinstinkt för att slippa vårda själv hela tiden. Och jag tror inte att en draktamagotchi riktigt förstår att uppskatta mina omsorger, utan jag föredrar att slösa den instinkten, om det nu är en instinkt och inte bara handlar om vanlig omsorg och anständighet, på min riktiga, existerande omgivning av kött och blod. Jaja, det händer att blad, stam och rötter får sig lite ibland också.

*Under en rätt stor del av dygnet, till och med

Bara strunt

kommer det ur mig när jag bloggar. Det beror på att det är  lite dåligt med inflödet. Men ettdera året ska jag väl få ur mig något klokt. Tills dess får ni dras med jordvärme, kattskit och alzheimer. Jag tror fan det är jag som är åderförkalkad.

Hjälp, det ligger en nittioåring i min säng!

Vi reste bort på bröllop i helgen och bodde i samma hyrda hus som brudgummens släkt. När vi med trötta ben och sus i kupan skulle stappla i säng låg där en nittioåring med alzheimer. Jag intog nittioåringens säng och min man lade sig i ren protest på golvet. Protest mot alzheimer, alls inte mot Hilda, som är en rar dam.
Efter ungefär en kvart saknades Hilda av någon av sina anförvanter och sen lekte vi hela havet stormar om sängarna och till slut hamnade alla rätt. Jag tycker det är fint att de gamla sällskapslekarna kommer till heders igen.