Jag lunchade med Peppe på bokmässan i dag och passade på att köpa Livet och barnet. I spårvagnen på vägen tillbaka till jobbet hade jag visserligen tänkt jobba, men så satt jag med en rykande ny bok i väskan och så gick det som det gick. Och mina medresenärer fick roas av mina frustanden, spridda fniss och skratt rakt ut. Jag började i mitten, egentligen skulle jag ju inte läsa skönlitteratur utan jobba, ju, och så bläddrade jag bara lite och plötsligt var jag framme vid jobbet. Och framme ungefär vid tuttarna som hittar på hyss och läcker mjölk på en precis när man står och talar med en bekant. Man. För det har jag varit med om. Och därför är det sanslöst kul att läsa om det.
I dagarna blir det tre år sedan den minnesvärda natten då Nora kom till världen. Natten som förändrade mitt liv, men inte på det sätt som beskäftiga proffsmammor varnade för. Livet förändrades för det blev så oändligt mycket mer fullt av kärlek. Och Livet och barnet påminner mig om hur det var, för mina egna minnen stämmer så väl överens med Peppes i boken.
Jag undrar om inte de själviska morsorna är av en lite gladare sort. De som fortsätter ta för sig av hela livet, inte bara det som finns mellan hemmets fyra väggar och i parken. De som förutsätter att barnet inte går sönder av att rantas runt på fester, kulturevenemang, gym eller vad man vill. För de har ett så roligt liv att de inte kan tänka sig att ställa det på hyllan för bebisens skull, utan tvärtom vill visa ungen precis hur roligt man kan ha det här i världen. Med spyor på ärmen och läckande bröst.
Tack för den fina minirecensionen och för det fantastiska sällskapet i dag! Ser fram emot nästa gång.
SvaraRaderaKan inte släppa det där med "beskäftiga proffsmammor"... Suveränt! Att jag inte kom på det uttrycket (själv) under min graviditet, så att jag i mitt stilla sinne hade kunnat ge vissa kvinnor just den etiketten. För: jisses, hur en del hade klart för sig EXAKT vad som skulle förändras i mitt liv då jag får barn! Huh huh.
SvaraRadera