Världens godaste doft

Vi var på landet i helgen och tömde, släckte och låste. Nu dräller våra bastuhanddukar omkring härhemma, för jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Den självklara tanken är att de ska tvättas, torkas och packas ner i den där kassen med grejer man ska komma ihåg att ta med sig till landet första gången man åker ut. Ändå drar jag mig: de doftar ren bastu, sol och kvast. Jag kommer på mig själv med att gå omkring och nosa på dem, för jag hann inte alls bli färdig med sommaren i år.

Simons blårandiga och min gulrandiga fick vi i bröllopsgåva. Varje morgon omfamnar den mig när jag tagit mitt morgondopp, och om kvällarna omfamnar den mig igen, när jag lögat kropp och själ i världens skönaste bastu. Med sol rakt in genom fönstret precis den tid på dygnet då vi brukar bada.

På den vackraste platsen på jorden. Som tar emot mig år efter år.

Nora är inte döpt utan vi hade en annan fest för henne, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid. Men det egentliga dopet ägde rum senare: jag blev totalt golvad av den känsla av vördnad som utan förvarning slog mig, hårt, när jag första gången bar i land henne på Fårholmen utanför Emsalö, när hon var ett halvt år gammal. Det är ju där jag har min kyrka. Det är där släkten följa släktens gång. Det gläder mig att hon har hittat sin självklara plats där bland kusiner, blåbärsris, pissmyror och nattsudd.

Om sju månader är vi där igen. Tills dess får jag sniffa handduk.