Det har regnat varje måndag sedan början av september. Jag vet, för jag går på jumpa i ösregn varje gång. I morse vaknade jag av himlarna öppnade sig och vräkte ner kaskader av vatten på vårt plåttak. Mitt undermedvetna drog slutsatsen att det är måndag och det var det ju.
Å ena sidan är jag tacksam över det makalösa veckoslutsväder vi har begåvats med. Men å andra sidan undrar jag stillsamt och småsur om finhelgerna alltid måste komma med baksmälla. Jag har lust att sluta med ett argt vittu men hejdar mig och går och lägger mig i stället. Och hoppas att få vakna till tystnad i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar