Jag läser Bibeln. Jag har haft fördomar mot den och tänkte att nu ska jag ge den en chans att tala till mig personligen och så hål på min förutfattade mening om vad som står i den. Jag har tänkt så här: det står en massa vackert i Bibeln, fantastisk filosofi om kärleken till nästan bland annat. Till exempel det här:
"Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit."
Problemet är bara att den är så full av strunt också. På tusen sidor kan man läsa sida upp och sida ner om hur många öglor det skulle vara på delfinskinnet som skulle utgöra herrens hus (andra Moseboken), hur man ska stritta oxblod på altaret och i vilken ordning man ska rada kadaverdelarna för ett brännoffer som luktar så att Herren blir nöjd. Jesus är visserligen en romantisk rebell och en nagel i ögat på maktmissbrukare och andra rötägg, men även en kverulantisk elitist som talar i liknelser för att vanligt folk inte ska förstå honom. Paulus må ha tro som kan flytta berg men han är också en olidligt självgod pajas.
Nu har jag visserligen en avsevärd del av Gamla testamentet kvar att plöja igenom, men jag hyser inga starka förhoppningar (eller farhågor) om att bli omvänd. Antagligen har jag ett "förstockat hjärta", för att citera Människosonen. Men faktum är att jag inte kan se något annat än att förhållandet är ett par guldkorn / övervägande strunt. Och det underkänner Bibeln som rättesnöre i det samhälle jag vill leva i.
Jag förstår att folk har ett behov av att tro att det nog blir bra, senast då man dör och får träffa sina kära. Att folk behöver protokoll och riter att samlas kring. Riterna och sagorna vill jag inte ta ifrån någon som hittar trygghet i dem. Men det säger väl sig självt att vårt samhälle ska bygga på sekulära lagar? Som i sin tur visserligen bygger på den gyllene regeln. Eller Kamomilla lag, om man så vill: "Man ska inte plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill" (Ur Folk och rövare i Kamomilla stad).
Jag tycker inte riterna och sagorna ska få större plats än att de ryms i en kyrka, dit intresserade människor kan gå. Kärleken till nästan, däremot, kan praktiseras av alla och envar, oavsett livsåskådning. Fast det är fan så svårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar