Vi reste bort på bröllop i helgen och bodde i samma hyrda hus som brudgummens släkt. När vi med trötta ben och sus i kupan skulle stappla i säng låg där en nittioåring med alzheimer. Jag intog nittioåringens säng och min man lade sig i ren protest på golvet. Protest mot alzheimer, alls inte mot Hilda, som är en rar dam.
Efter ungefär en kvart saknades Hilda av någon av sina anförvanter och sen lekte vi hela havet stormar om sängarna och till slut hamnade alla rätt. Jag tycker det är fint att de gamla sällskapslekarna kommer till heders igen.
Vilken fantastisk historia! Borde skrivas en sång modell Ellen Sjölund om äventyret. Lite moster Rut över Hilda-incidenten, nästan liksom.
SvaraRaderaVarsågod och skriv, Johanna! Det blir jättebra!
SvaraRaderaJag är glad att jag hittade din blog! Underbar historia, och sann dessutom. Samma dam tog små tupplurar i matbordet emellanåt, ingen störde henne, och sen var hon pigg och vaken igen. Fint att hon var med i alla fall. Bambi
SvaraRadera