Härskarteknik

Ni vet vad härskarteknik är? Det är fula knep folk använder sig av för att platta till andra, ofta inför andra personer men också mellan fyra ögon. Ett vanligt knep är att den som vill härska säger något fult till den den vill mästra, och när den mästrade tar illa upp säger härskaren: Men lilla vän, inte var det meningen att du skulle ta det på det där sättet. Ni hör. Först tar sig härskaren friheten att skymfa en annan person, sedan lägger hon eller han över ansvaret för den skymfades rättmätiga reaktion på den skymfade själv. Det är lite som att först råka slita huvudet av någon och sedan spotta in i den avslitna halsstumpen. Fast bara lite.

Andra vanliga härskarknep är att undanhålla information så att den utsatta inte har en chans att ta till sig relevant information och sedan anklagas för att inte vara påläst, komma fel tid till möten etc. I värsta fall leder det här till arbetsplatsmobbning - eller mobbning överhuvudtaget, för de här busfasonerna händer ju i skolor varje dag, även om metoderna ser lite olika ut.

Av någon anledning har jag inte råkat ut för härskare på ett tag. Kanske det handlar om självförtroende för faktum är att ett gott självförtroende ofta verkar avskräckande på härskarna. Kanske har jag bara haft turen att jobba i sunda miljöer. Men i dag var det i varje fall dags.

Jag deltog i ett pedagogiskt café på Soc & kom. Dessa caféer är utmärkta: de samlar personal från olika fakulteter för att diskutera saker som rör lärande. I dag var temat "Hur man bemöter studenter i kris", ett  angeläget ämne. Efter en allmän presentation av stödnätverk i form av studenthälsan, studentpräst, kommunal psyk- och krisvård med mera, var det dags för oss att forma smågrupper och diskutera erfarenheter och komma med idéer. Jag hamnade i samma grupp som två för mig relativa främlingar och en bekant. Efter att flera i gruppen konstaterat att de inte just råkat ut för studenter i kris valde jag att berätta om mina erfarenheter av att vara student i kris. Jag var 22 år gammal, nyligen sambo, och min sambo hade diagnostiserats med cancer. Sommaren då han fick sin diagnos och behandlingarna inleddes gick väl an, men när hösten kom skulle jag ju börja studera igen. Jag försökte plugga som vanligt men hamnade snabbt på efterkälken.

Så jag berättade som det var, eller kanske som jag minns, att jag i min barnslighet inte förstod att be min ämnesansvariga lärare om hjälp, utan hoppade av kurser och blev underkänd i tenter. Och att jag i efterhand inser att jag borde ha bett om hjälp: inte nödvändigtvis med att hitta studentpräster eller studenthälsovård, utan med att klara av min vardag. Det gick utmärkt väl att jobba på radion eftersom tempot var snabbt och det jag gjorde i dag sändes i morgon - det fanns aldrig något långsiktigt som krävde koncentration och aldrig något jobb att ta med sig hem. På den punkten var det rena motsatsen till studierna, som ju kräver att man minns och kan sitta och plugga och skriva om kvällarna. Hjälpen jag hade behövt skulle ha inneburit en genomgång av vilka kurser jag kan strunta i och läsa senare, hur jag ska klara av de kurser jag trots allt valde, och eventuellt överseende med svårigheter att fixa deadlines. Eventuellt hemtenta i stället för vanlig.

Efter min ganska korta summering av min situation stötte jag på en ganska märklig reaktion av en av personerna i min grupp. Hon anade min sänkta gard och högg till. Bland annat undrade hon om inte min sambo ogillade att jag gav upp hela mitt liv för att hänga på sjukhuset dagarna i ända, och att hennes jättesjuka anhöriga minsann alltid velat att hon ska leva som vanligt. Här försökte jag stilla påpeka att jag försökte leva så vanligt jag förmådde och att jag nog hade både kör, vänner och studentföreningsverksamhet som höll mig igång, men att jag tyckte att just precis studierna var besvärliga. Varpå hon och den andra främlingen tyckte att jag nog borde ha frånvaroanmält mig från studierna om jag inte var i skick att studera. Efteråt slogs jag av undran över vad dessa personer gjorde på ett seminarium om hur man bemöter studenter i kris om de inte har något intresse av att bemöta dem utan bara vill veta vart de ska skickas.

Den fjärde personen satt med tårar i ögonen och ville höra hur det gick för oss till slut, klart berörd av min berättelse. Hon blev lättad av att höra att både sambon och förhållandet överlevde. När jag blev uppbackad av henne insåg härskaren att hon måste ändra taktik, varpå hon försökte få det till att jag var överambitiös som försökte mig på fler kurser än jag klarade av. Ni ser, åter en stämpel i pannan, ett besked om att systemet nog är felfritt - eller vore det om det inte fanns överambitiösa personer som varken klarar av att leva som vanligt eller förstår att lämna universitetet tills de passar in i mallen igen.

Nu ska ni ingalunda tro att jag tog särskilt illa vid mig. Simon har varit frisk i elva år, vi överlevde som sagt, både som individer och som familj, och det är det enda som räknas. Med tanke på det var det lätt att låta skallerormens etter rinna av mig som en sommarskur. Mest blev jag bara irriterad över att det som kunde ha varit ett intressant seminarium för min del reducerades till sandlådemobbning. Men när jag gick ut från seminariet slog det mig plötsligt att det var en härskare jag precis hade mött. Jag slogs också av tacksamhet över att jag läst om ämnet, bland annat i Elaine Bergqvists lättlästa bok Härskarteknik. För liksom andra härskare var den här inte alls aggressiv utan honungslen i munnen, vilket kamouflerar tjuvknepen och gör härskandet svårt att genomskåda.

Härskare ska avslöjas och hållas korta. Jag har goda chanser att träffa precis den här härskaren igen någon gång, och tänker hålla ögonen på henne för att kunna träda in och försvara hennes nästa offer. Till all lycka fanns det andra grupper som fört mer konstruktiva diskussioner, och till all lycka fanns det lärare som inser att lärarrollen och rollen som en nästa inte står i konflikt med varann.

Och till mina värdefullaste minnen från Simons sjukdomstid hör det bemötande jag fick av engelskläraren Pearl som jag anförtrodde mig åt, och av ett gäng studiekompisar. Pearl gav mig lite extra uppmuntran och lite lättare inlämningsschema för hon visste att jag hade det svårt. Och tänk, just i den kursen höll jag varenda deadline. För hon såg mig och gav mig det där lilla erkännandet, som kostade henne inget alls och gjorde henne till en ängel i mina ögon. Studiekompisarna lät mig ta del av ett kompendium med sammanfattningar av svårtillgänglig tentamenslitteratur som de hade gjort själva, vilket hjälpte mig igenom en svår tent. Det här är minnen som ger mig tårar i ögonen - något härskarbitchen inte var nära att lyckas med.