Rätt nyligen läste jag om Samhällets olycksbarn (Les misérables) av Victor Hugo. Jag kommer ihåg att jag gillade den sist jag läste den - med undantag för hans tendenser till temporär långrandighet är Hugo en underbar förfaytare, lite i stil med Dickens. Fortfarande är det en väldigt bra och tidlös berättelse, med undantag för slutet som tiden har rusat ifrån. Jean Valjean (och Marius!) behandlar Cosette som någon jävla porslinsdocka och därför får hon aldrig höra sanningen om vare sig sitt eget eller Jean Valjeans ursprung. Men boken innehåller starka scener där både den ena och den andra gör upp med sig själv. Att jag läste min morfars far John Svedbergs gamla utgåva i två band med marmorerat papper från 1917, året då vi fick vår självständighet, gjorde läsupplevelsen extra njutbar.
Sedan håller jag på med Helene av Rakel Liehu. Det är en biografisk roman om Helene Schjerfbeck som jag tror vann Finlandiapriset när den kom ut kanske 2005. Den är mycket bra och handlar om en banbrytande konstnär och hur det var att gå sin egen väg under förra sekelsskiftet.
Vid sidan av denna lustläsning håller jag fortfarande på med den arma Lessingboken och det tar sån tid för jag kan inte läsa den när jag är trött. Jag har på känn att jag tycker den är mycket bra, men precis nu kan jag för mitt liv inte komma på varför. Kanske Notebookläsningen får ett nytt lyft när jag arbetsreser nästa vecka och gör ett par långa resor i tåg.
helt utanför temat: men jag ÄLSKAR att du tipsar om A fish called Wanda. Inte bara för att det är en bra film, utan också för att det är exakt den humorn jag förknippar med did.
SvaraRaderaÅå, så du smickrar!
RaderaDet enda jag sett som kommer nära, humormässigt, är eventuellt Tootsie och Burn after reading.