För rätt många år sedan tvingade Simon mig att testa dataspelet World of Warcraft, för att jag skulle förstå hur beroendeframkallande det är och därmed visa större förståelse för min dataspelsberoende man. Jag är den första som skriver under på beroendeframkallande: de gånger jag spelade skulle jag ge det en halvtimme, ändå slutade det ofelbart med att jag satt i minst tre timmar i sträck. Ändå kände jag mig djupt otillfredsställd efteråt och önskade att någon kunde ge mig tillbaka de tre senaste timmarna av mitt liv.
Samma är det med trädgården, märker jag. Skillnaden är bara att det är så tillfredsställande. En tänkt halvimme blir tre, mina små medhjälpare är glada och nöjda, trädgårn blir fin och jag blir stark. Och med lite fantasi blir det rena fantasyäventyret: en övervuxen schersmin blir plötsligt giftbusken av släktet angostura som höll Snorkfröken fången i Kometen kommer. Barn och hund hejar förtjusta på mig när jag hugger av den arm efter arm och tillsammans släpar vi dem till växelflaket vi hyrt.
Jag kommer att drömma värsta äventyrsdrömmarna i natt. Jag är en hjälte och macheten är min högra hand. Angostura, kirskål och rönnsly gör klokt i att akta sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar