Inte idel solsken

Naturligtvis har det inte gått alldeles konfliktfritt här hemma efter att valpen kom: det är inte alldeles lätt att vara fyra år gammal och ha skapat sig en bild över hur det blir att ha hund, och så kommer hunden och är ... hund. En hund som föredrar att sova för sig själv i fotändan i stället för att ligga hopkrullad vid ens dyna trots att det är det man vill. Som svansar flockledaren matte i hälarna i stället för lillmatte. Som vill leka med ens saker och återlämnar dem i rätt tilltufsat skick. Som samtidigt är oemotståndligt söt med sin pillernos, sina pepparkornsögon och sina vita mustascher, och som har världens mysigaste skall om det där barnsliga vuffandet nu kan kallas det. Glädjen är stor, frustrationen likaså. Det värsta är nästan när man dragit lott om vem som får hålla kopplet först och kusinen vinner.

Så då vaknar man mitt i natten, om man är fyra, och orkar inte sova mer. Då är det en välsignelse att man har en pappa som bakom ryggen på mamma tar en på frysräd mitt i natten så man kan få sig en glass till tröst. Om man dessutom får byta plats med pappa och sova i storsängen med mamma som ur minnet återger favoritsagan om hur valen fick sitt trånga svalg kan man kanske sova lite ändå, trots att man haft en skruttig dag.