Jag håller kurs i veckorna tre och lägger märke till ettl lite underligt beteende: folk anmäler sig på kurs och får stipendier och dyker inte upp. Två av fjorton meddelade med kort varsel att de inte kommer, en så sent som natten innan. De angav familjeskäl, den enas mormor hade precis dött. Visst fattar jag att förlusten av en mormor gör att man drabbas av sorg. Men nu var ju alltså mormor redan begraven, så den mest akuta chocken tycker jag borde ha lagt sig. Jag vill inte döma någon och känner inte till detaljerna i det här specifika fallet, men tycker ändå det är underligt att man drar sig ur natten innan man ska åka. När nu ytterligate en tredje person, som de facto tagit sig hit, sitter på sitt rum och gråter och vill hem undrar jag om det inte är nåt fel på dagens studenter och deras förmåga att hantera livet. Vi talar ju trots allt om vuxna människor.
Det bär mig emot att gnälla över en hel generation, de flesta är ju hur vuxna som helst. Men en del är det lite underligt virke i, det må jag då säga.
Jag läste I trygghetsnarkomaneras land av David Eberhard för några år sedan. Han jobbar som överläkare i psykiatri och menar att det har hänt något de senaste decennierna. Idag är det inte helt ovanligt att unga människor söker sig till psykakuten när pojk/flickvännen gjort slut. Av hjärtesorg alltså.
SvaraRaderaSå nog tror jag att du är något på spåren alltid.
I fjol var gruppen i sin helhet alldeles underbar, jättepositiv, självgående, engagerad. Och påfallande gammal: jag skulle säga att medelåldern var ca 40. Nu är det mestadels rätt unga studenter. Sägas bör att nästan alla som faktiskt dykt upp verkar hur stabila som helst, men dessa som mår dåligt och vill åka hem utan giltiga skäl vet jag inte hur jag ska hantera. I fjol var det en som har diagnosticerad panikångest som klarade kursen galant, nu har jag ungdomar som avbryter för att de är lite ledsna. Få se hur det går, bäst vore det ju för studenten om hen stannade och klarade kursen, men om hen verkligen vill återbetala stipendiet och åka hem är det inte mycket jag kan göra.
RaderaMåste ju vara uppfostran? För alltså, svårigheter går att klara om ngn pushar, om man har den där tågan att "jo visst ska jag klara kursen trots panikångest". Men om ngn mamma eller en väninna sitter där och säger "oj stackarn klart du ska lämna bort kursen om det känns så", så tror de ju att det är ok beteende.
SvaraRaderaDet ligger mycket i det. Man klarar av det man förväntas klara av. Fast jag är uppriktigt glad över att den här personen stannade: inte nog med att det är viktigt att inse att man klarar sig är hen en tillgång för gruppen. Hen deltar med liv och lust, ifrågasätter och har välgrudade, genomtänkta argument. Hen ställer mig på hal is - härligt!
Radera