Ett yrke jag plockar fram och dammar av ibland

I min gröna ungdom jobbade jag som guide. Jag gick en ettårig guideutbildning på Arbis, två kvällar per vecka, och blev auktoriserad Helsingforsguide med svenska och engelska som guidespråk.I samband med Nordkurs, konferenser och annat värdinneskap dammar jag av rollen, och i dag insåg jag att det är femton år sedan jag fick min guidelicens. Och typ tretton år sedan jag blev av med den eftersom jag inte hann fortbilda mig tillräckligt - det krävs sju fortbildningsdagar eller -kvällar per år för att man ska få fortsätta och det tyckte jag mig inte ha tid med. Och de gånger jag anställer mig själv som guide, till exempel i dag, brukar jag inte vara så noga med det där med licens.

Det är väldigt rolig att sitta längst fram i en hyrd buss, med ena handen dirigera chauffören så hen kör dit jag vill och med andra handen hålla mikrofonen och förvirra passagerarna eftersom jag inte kan höger och vänster. Med andra ord har jag pekat ut Brunnshuset mitt i havet och påstått att Husis är Gamla studenthuset. Däremellan har jag underhållit dem med faktoider och andra halvsanningar om min stad - historia är inte mitt starkaste ämne och jag inser att den där fortbildningen kanske inte är så dum i alla fall. Men kursdeltagarna var helnöjda och älskade Sveaborg och picknicken jag handlat i Hagnäshallen och på Salutorget. Och busschauffören fick mig att lova att specifikt be om honom som chaufför nästa gång jag guidar, för han tyckte jag var så bra och han lärde sig så mycket. Jag hoppas han inte inser hur fel han lärde sig alldeles genast. Å andra sidan hade också han mått bra av lite fortbildning: han kände inte till gatunamn som till exempel Snellmansgatan eller Bulevarden, så jag fick berätta exakt när han skulle svänga åt vilket håll annars hade vi hamnat i Rastböle eller Obygd. Men visst, så som jag guidar har jag kanske inte råd att vara särskilt knusslig.