Om att bli äldre

Peppe talar om åldersnoja för att underbara Clara nojar över att fylla 27. Tjugosju är när rockare dör, och vid samma ålder fick jag min egen trettioårskris. Det var en intressant upplevelse som jag verkligen rekommenderar, även om det var lagom roligt när det begav sig.

Min kris berodde på att jag inte visste vad jag ville bli när jag blev stor. Jag hade som rätt ung börjat jobba med radio och gillade det. Fortfarande får jag starka lyckokänslor när jag minns hur det var att göra radioreportage och själv klippa ihop lager på lager med ljud för att illustrera scoutläger, teater, idrottsevenemang eller vad det kunde vara. Jag älskade att göra direktsända intervjuer någonstans ute i vimlet och hade (har?) väl en viss talang för det. Nackdelen var stressen: hur mycket vi skulle leverera hela tiden och känslan av att ägna en hel dag åt att jaga folk att intervjua och inte få napp någonstans och veta att man blir tvungen att ställa in kvällsprogram för att man inte blivit klar i tid hur mycket man än jobbat. När jag sedan började med andra arbetsuppgifter var jag länge rätt miljöförstörd av att ha jobbat i ett så hetsigt tempo men till all lycka hade jag en klok kollega som gång på gång fick påminna mig om att "sådär jobbar vi inte här. Du kan inte ha samma prestationskrav som en journalist - det blir aldrig bra språkvård av det."

Krisen kom sig väl egentligen av att jag inte kom mig för att bli klar med min journalistexamen eftersom jag kände ett sånt motstånd emot att läsa kommunikationsvetenskap på magisternivå, det intresserade mig inte alls. Dessutom blev jag vid ett par tillfällen förbisedd när det gällde kontrakt, så mest jobbade jag som inhoppare. Visserligen fanns det gott om inhopp, men det var dåligt med valfrihet och aldrig någon betald semester. Och egentligen kanske jag ville bli modersmålslärare och jobba i högstadieskola, jag älskade redan då att undervisa och har alltid trivts bra med ungdomar, särskilt kanske högstadieelever. Pubertetsungdomar är ingen paria. De är alltsomoftast väldigt trevliga och kreativa människor som går igenom sina egna personliga kriser. Dessutom är modersmålsämnet fantastiskt - hela världen ryms i det ämnet, det är faktiskt det allra största skolämnet.

Men kan man gå tillbaka till skolbänken (okej, universitetsbänken då) när man är 27? Då skulle jag ju inte bli klar förrän jag var trettio, jag skulle ha betydligt mindre inkomster än när jag jobbade och då skulle jag vara tvungen att åka upp till Vasa som är det enda stället där man kan auskultera på svenska.

Men vet ni, det ordnade sig. Mitt jobb blev plötsligt superflexibelt och även om jag inte var anställd på redaktionen fick jag välja först när det gällde dagar då jag kunde arbeta vid sidan av studierna. Så jag levde inte så fattigt ändå. Studierna var supermotiverande och jag fick läsa litteraturvetenskap. Det var underbart att få ägna sig åt litteraturanalys och det var inte alls som i skolan där det var lärarens tolkning som gällde. Jag tror jag faktiskt avlade över sjuttio studieveckor (i nuvarande poäng måste det ha varit närmare det dubbla) under det första läsåret och även om mitt sociala umgänge blev lidande var jag supertaggad och kände att jag var på rätt spår. Ett och ett halvt år senare flyttade jag till Vasa på ett halvt år (fin stad, jättefin övningsskola, inte så bra pedagogisk utbildning - lär vara bättre nu för tiden), handleddes av väldigt bra lärare vid övningsskolan, kom hem, skrev min magisteruppsats som blev ganska bra och ... jobbade aldrig mer i vare sig grundskola eller gymnasium.

I stället blev det språkvård med betoning på mediespråkvård, delvis tillbaka på Yle där jag alltid trivts och sedan en doktorandtjänst vid Uni.

Det läskiga var att släppa taget om min kända tillvaro (som ju inte var så känd i och med att jag aldrig fick några kontrakt), inse att jag inte vet var min nästa lön kommer ifrån och inte veta var jag landar. Så fort beslutet var fattat kändes det bättre, och all litteratur jag läste, läste jag som fan läser Bibeln fast tvärtom. Överallt läste jag in mening att jag var på rätt spår och Karin Boye var en inspirationskälla. Visst gör det ont när kroppar brister illustrerar så väl hur det kändes:

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                              som skapar världen.

Jag minns med stolthet hur det var att våga. Ett par år senare var det dags att våga ta steget ut i villaförorten och det gamla rucklet som håller på att bli så fint, också det var en kris fast mindre. Nu lever vi rätt bekvämt, jag stretar på med avhandlingen och bortom den väntar ett nytt okänt men jag är inte rädd för det. Jag har vågat hoppet förr och kan göra det igen, och det största har varit att jag har lärt känna mig själv. Jag känner mig själv och mina kriser, jag vet att de kommer och går och har också blivit anspråkslösare i mina förväntningar på livet. Det låter kanske trist, men insikten om att en katastroffri tillvaro kanske är det finaste man kan drömma om gör att det är ännu lättare att få syn på de finheter som lurar överallt, även en gråkall aprillördag, bara man vet var man ska titta efter dem.