Efter ett par dagar med mycket friktion mellan Nora och mig fattade jag det utmärka beslutet att inte forcera middag före Buuklubben utan låta lilla älsklingen leka för sig själv och mellanstora älsklingen (= jag själv) ligga på soffan och stirra ut i tomma luften i väntan på att stora älsklingen kommer hem.
Jag testar strategin att lösa på tyglarna och öka juniors självbestämmanderätt i stället för att gå på ryggmärgskänslan och tjata. Det kan hända att det är århundradets misstag, men å andra sidan funkar ju tjatet inte heller. Var det Einstein som sade att bara en dåre fortsätter att göra på samma gamla sätt och hoppas på nya resultat. Och skiter det sig fick jag i alla fall min stund på soffan.
Jag hör lyckliga lekljud från övre våningen. Det bästa ljudet i världen.
Ja, bara man skulle komma ihåg att göra det oftare. Men man fastnar så lätt i de gamla hjulspåren och tjatar. Och sedan efteråt undrar jag själv varför när det inte egentligen var så viktigt!
SvaraRaderaSå hurra för stirra i taket-stunden och de lyckliga lekljuden!
Och det gick bra! Det är bara så svårt att veta hur lösa eller strama tyglar en fyraåring fixar. Vågar man lita på magkänslan?
Radera