I går morse ville Nora inte gå till dagis. Och "ville inte" av en helt ny kaliber - hon grät och klagade på ont i benet, ett benont som försvann så fort jag beslutat att hon får följa med mig till jobbet i stället. En gång är ingen gång och eftersom hon aldrig tidigare visat tecken på otrygghet eller vantrivsel på dagis är jag inte särskilt orolig. Eftersom jag visste att min rumskompis skulle vara annanstans halva dagen och jag inte hade andra evenemang inplanerade än en social lunch lät jag junoir hänga med.
Om man vägrar gå till dagis ska inte alternativet vara nåt kul jippo, men lite utskrivna målarbilder utgör sysselsättning en stund, och sen kan man ju alltid tapetsera kontoret med post it-lappar som man skrivit PRUT på.
Håhå jaja. I dag är jag dödens trött och höll på börja gråta när jag inte hittade den bra hårborsten. Som visade sig ligga under soffan i fel våning. Att låtsas jobba samtidigt som man blir pratad hål i huvudet på av en livlig fyraåring är tungt. Å andra sidan verkar hon så pass pigg på att gå till dagis i dag att dagen på kontoret kanske ändå var värt det. För någon. På sikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar