Eftersom jag gillar resor, äventyr och allt som gör livet oförutsägbart är jag stolt, glad och tacksam över att ha fått en likasinnad dotter. Samarbetsvillig och ivrig så till den grad att jag har tyckt att hon är som en handväska som man bara tar med sig och går.
Det var tider det. Nu är jag i Barcelona med ett barn som är ungefär lika lätt att ha med sig som ett tält. Och nu talar vi om ett rest neigertält. Det flaxar hit och dit, fastnar när det ska röra på sig och flaxar när det ska vara stilla och uppkäftigt är det dessutom. I går kom vi ihop oss om allt och tältjäveln lyckades sabba en hel del av mitt humör genom att helt enkelt vägra samarbeta.
Men när vi kom så långt som ut på gatan var hon stundtals alldeles ljuvlig, när hon kom på den fantastiskt kreativa leken att hänga stenar i ett träd, eller helt försjunka i sandlekar på den stora sandplanen i Park Güell, helt omedveten både om Gaudimosaiken, människomassorna och att hon var skitig från topp till tå. Eller andäktigt stå och lyssna på, och flera gånger återvända till, en ung man som spelade didjeridoo i grottan i Güellparken.
I dag har det gått bättre, efter ett frustrerat utbrott från min sida där jag försökte förklara att mitt tjat inte finns till för att störa henne utan för att vi ska komma iväg till allt det roliga. Jag tror det var effektivare än det okontrollerade fräsandet och svärandet en stund innan. Men jag är inte mer än människa, och få saker är lika förbjudna som att springa undan när din morsa eller farsa vill ha med dig på roligheter. Särskilt i en främmande stad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar