I morse var det dags för Noras fyraårsläkargranskning. Eftersom Eva på rådgivningen är en mycket populär person som får göra vad som helst, till och med vaccinera, utan att stöta på protester var läkarbesöket inget någon av oss oroade sig för. Nora klädde utan bråk av sig och lät läkaren lyssna på hjärta och lungor samt undersöka ögon och känna på pulsen trots att läkaren inte utnyttjat sin skol- och studietid till att lära sig svenska ens på en fyraårings nivå, vilket jag tycker är undermåligt av en som fått sin utbildning i Finland. Invandrade läkare förlåter jag så gärna men inte ambitionslösa landsmän. Nåja, jag ställde inte till med några scener utan tolkade snällt - trots att jag redan då jag beställde läkartiden försökte försäkra mig om att vårt enspråkiga barn skulle få gå till någon som vill tala svenska med henne. Receptionisten som skötte tidsbeställningen menade att alla deras läkare nog ska kunna svenska. Vilket de ju enligt språklagen också ska kunna.
Efter att fyraåringen konstaterats frisk var det klart, och Nora tyckte att det hade varit ett roligt äventyr. Plötsligt slår det mig att det sannolikt är första gången hon kan minnas att hon undersökts av en läkare. Förra gången var vid ett år och kanske åtta månaders ålder då hon hade sin sista öroninflammation, och jag tror inte hon minns särskilt mycket av det. Jag minns det knappt själv, det måste ha varit Simon som gick med henne. Undra på att hon tyckte att det hade varit ett roligt äventyr: nu har hon äntligen förstahandserfarenheter att ta till när hon läker sjukstuga på dagis.
Jag sänder vår goda tur och hennes robusta läggning en tacksamhetens tanke.
Det är ju skit att de inte ska kunna vaska fram en läkare som kan tala svenska med en fyraåring! Och så detta eviga "jodå, de ska nog allihopa kunna svenska" när man försöker tänka ett steg längre och försäkra sig om rätt språk. Klart att de SKA kunna svenska. De bara kan det inte.
SvaraRaderaDessvärre tror jag inte ens det handlar om förmåga utan vilja. Och vad det är för en barnläkare som inte vill betjäna en fyraåring på hennes modersmål, när läkaren i fråga läst språket i fem år i grundskola och gymnasium och dessutom studerat ämnesrelaterad svenska på universitet, kan man fråga sig.
RaderaJestas, så störande (inte barnets jämnmod, utan läkarens språkoförmåga och /eller -lättja). Och hur handla där, i annars välfungerande läkarsamarbete? Vara "jobbig" och klaga ändå, säga till, snällt påpeka, vara tyst?
SvaraRaderaJag är nöjd med mitt beslut att inte bråka där och då, för om man får andra att förlora ansiktet blir det inte bra. Men jag ska ta kontakt med rådgivningen och be dem se över sitt antagande att alla talar svenska: de borde kartlägga vem som är villig att betjäna på vilka språk och sedan förena utbud med efterfrågan. Om det en gång finns folk som inte vill betjäna på språk de studerat.
RaderaBra där! Och avkräv dem en rapport eller liknande, ,så att de inte kommer undan med att bara säga att de ska.
Radera