Om duktiga flickor

För ett par veckor sedan skrev jag om föräldraföreningen och det faktum att jag tycker det är härligt att dra mitt strå till stacken för våra ungars väl. Nu har två föräldrar hoppat av för att de känner sig överbelastade och det förstår jag. Samtidigt kommer jag aldrig att kämpa om ordförandeklubban eller kasta mig över tidskrävande uppgifter så länge det finns andra som faktiskt kastar sig över dem - jag saknar helt enkelt glöden. Samtidigt var en del av de överbelastande uppgifterna sådana som jag gärna hade hjälpt till med om jag hade vetat att de upplevdes som betungande, men sanningen att säga lade jag kanske inte ens märke till en del av dem. Och en del av de självpåtagna uppgifterna var solklara överkursuppgifter (att på enmanhand baka ihop ett basarbord som ingen hade bett om men som givetvis tacksamt togs emot) som festen hade blivit precis lika trevlig utan, och som sanningen att säga inte genererade några nämnvärda inkomster.

Någon frågade om det är dags att lägga ner föräldraföreningen igen - vilket lär hända med ett par års mellanrum. Jag är inte redo att lägga ner någon föräldraförening och är helt beredd att ta större ansvar, men mitt problem är de duktiga flickorna, nivån på vilken deras ribba ligger och vad de är beredda att göra för att klara ribban. Med glans ser det ut som, men jag kan bara tänka mig vilka vaknätter, ångestpanikbryt och vilket bettskeneskrammel som ligger bakom det där.

Jag föreslog ett roterande system, där huvudansvaret (och nu talar jag om delegeringsansvaret, inte att göra allt själv!) ligger hos en eller två, för ett jippo åt gången. Nästa gång får det vara någon annans tur. Nästa gång måste det vara någon annans tur.

Jag har aldrig varit en tians flicka, förutom i ett fåtal ämnen där jag tyckte det var värt det. Däremot har jag alltid varit en nians flicka, nästan. Och det räckte. Det räckte för mina föräldrar och för mig. Filosofin att tjugo procent  av insatsen gör åttio procent av jobbet stämmer verkligen, och de resterande åttio procenten arbete som skulle ge de sista tjugo procenten av resultatet är sällan värt det.

Och bullshitten som är avsedd att ge en dåligt samvete, det där om att det handlar om våra barns bästa, den ska genomskådas för vad den är: ett rop på hjälp från flickor som inte ser sina begränsningar. Som struntar i sina begränsningar och kör på ändå. Som tror att det inte märks att de är splittrade, överengagerade och stressade. Som tror att det inte går ut över barnen, för panikbakandet och det andra sker ju ändå när de små liven redan sover. Då själviska Sylvin sover skönhetssömn.

Givetvis vill jag hjälpa till så att ansvaret blir jämnare fördelat och alla i föreningen ska må bra. Samtidigt är jag naiv nog att tro att folk vill ha och orkar med de uppgifter de åtar sig. Jag lovar att jag inte undandragit mig uppgifter, snarare tvärtom. Men viftar någon ivrigt med handen så fort en uppgift dyker upp tar jag inte initiativ till duell för att få knega, det gör jag inte.

Må tiderna förändras så att barn i allmänhet och flickor i synnerhet känner att de duger utan den där åttio procenten som ingen ändå märker. Den som är tidskrävande perfektionsfejande som man kan hålla på att fila på i all oändlighet. Hoppas tiderna förändras redan före december, så att jag ska känna att den ringdanskväll som jag precis anmält mig ansvarig för duger som den är. Så att jag kan nöja mig med att gröten räcker till, att glöggen är varm och att ungarna har det roligt med små medel. Så att jag kan stå där avspänd, utvilad och med ett äkta leende. Till och med om gröten tar slut. Så utvilad man nu kan vara i december.