Följ det bruna strecket

I natt vaknade jag av gnäll från barnkammaren och tassade dit. Det luktade underligt och jag insåg att det kom från blöjan - och är tacksam över att Nora fortfarande har nattblöja. I natt var den nämligen full av diarré, så full att det inte bara var blöjan som var skitig.

Upp med ungen och av med pyjamasen, tvätta, torka, ny blöja, ut med bäddmadrassen, ner med ungen i vår säng och försöka sova vidare. Med en karl som snarkar som ett tröskverk var det omöjligt, så han fick lägga sig i den nu bäddmadrasslösa Norasängen som är 210 lång och 120 bred, mycket praktiskt. Alla sov gott resten av natten, och i morse ringde jag dagis för att meddela att Nora inte kommer och Simon ringde jobbet för att meddela att han inte kommer. När lillflickan vaknade undrade jag om hon mindes något av sin nattliga kackastrof, och hon skrattade till och sade att det var för att hon hade ätit så många tansupiller, d.v.s. vad vi kallar xylitoltabletterna hon får ta efter maten. Och det hade hon ju. Antagligen nävvis, när jag tänker efter. Och jag har ju varnat henne för att man får sprutkacka av att äta för många, så hon drog slutsatsen själv.

Jag har svart bälte i att glömma de jävla tabletterna, så jag har låtit henne påminna mig. De senaste dagarna har hon på allvar fattat tycke för burken (en stor rackare med ett par tusen tabletter i) och kanske ätit några fler än två efter varje måltid, men jag har väl tänkt att det kan uppväga två år av glömda tabletter. Och i går, medan jag stökade och tvättade och fejade hade jag inte riktigt koll.

Så vi ringde dagis igen och de tyckte inte heller det var något problem att hon kom om hon nu en gång var återställd och inte smittade. Och som vår murare konstaterade: Det smittar ju inte med mindre än att hon tar med sig hela tablettburken. För det står ju klart och tydligt att överdriven konsumtion kan leda till diarré.

Nu, med ganska många timmars sömn mellan mig och bajsblöjan tycker jag det var årets roligaste hyss. Men så har jag ju också synnerligen brun humor.