Min syserson fyller sju om en vecka och jag gillar att ge honom böcker. I fjol fick han Häxorna av Roald Dahl, som höll hela familjen i ett gastkramande grepp under sommarseglatsen. I år blev det Matilda, även av Roald Dahl, och Vems lilla mössa flyger? av Barbro Lindgren. Den senare har jag inte kvalitetsgranskat, men det kan hända att jag gör det innan vi ger honom boken. Fick tipset av en kollega med gott omdöme.
Sedan kunde jag inte motstå Alla vi barn i Bullerbyn och Emil i Lönneberga som kapitelböcker i vårt eget bibliotek. Under de helger vi tillbringat på landet i vår har Nora och jag hunnit plöja igenom hela Nalle Puh och halva Nalle Puhs hörna, och båda njuter i fulla drag. Jag som är boksnobb njuter dessutom av den underbara översättningen. Och njuter av att Nora nu kommit in i kapitelboksåldern. Det betyder inte att bilderböckerna på något sätt är out, bara att vi har ytterligare en genre, eller hundra, i vår repertoar. Högläsning av kapitelböcker har något bitterljuvt över sig. De där lässtunderna som kan vara långa och mysiga men som ändå avbryts av annat som måste/vill göras. Tills man tar upp boken igen. Och vilka blandade känslor, sen, när ett fint läsäventyr tar slut!
Mest längtar jag efter att få läsa Jimmy Knapp och Lukas lokföraren av Michael Ende, och Lorangaböckerna av Barbro Lindgren. Om ett par år, kanske!
Ha! Vi talade faktiskt om Loranga igår! :) Jag ÄLSKADE Jättehemligt och Världshemligt som handlar om Barbro själv som liten. Läste dem en massa gånger! Och ja, Michael Ende. Suck. Loooove him!
SvaraRaderaJag älskade också Jättehemligt och Världshemligt, och Balden brinner, när jag blev lite äldre. Fast de är ju inte böcker som ska läsas högt, utan dem får Nora upptäcka själv. Och jag tänker definitivt tillhandahålla. Den ungen kommer att ha Sandkullas mest välutrustade bokhylla. Hon sover redan med tio bilderböcker i sängen varje natt.
SvaraRaderaHur jag älskade de där lässtunderna med barnen! Också de äldre var gärna med när jag läste för tvillingarna även om de i flera år kunnat läsa själva, och hur vi då också turades om med högläsningen. Fortfarande minns de alla högläsning av Morfar Proften, som skulle läsas med ett gummiband bakom framtänderna så att s-ljudet blev ett läfpljud. Härliga minnen!
SvaraRadera