Jag har precis kommenterat en artikel i Vantaan sanomat om att Vanda behöver anställa fler svenskspråkiga. Som man kunnat ana dök det omedelbart upp ett antal kommentarer om att visst, vi tar pengar från barnomsorgen om vården så vi kan finansiera detta viktiga daltande med den privilegierade minoriteten.
Min kommentar går ut på att jag i sakliga ordalag klargör språklagen för dem som klagar på felaktiga grunder: alla kommunalt anställda behöver inte kunna betjäna på svenska, men kommunen måste ha en strategi för att försäkra sig om att utbud och efterfrågan möts så gott som möjligt. En strategi sparar kommunen pengar, för då kan man kanalisera svenska kommuninvånare och deras ärenden till dem på kommunen som kan svenska. Det blir färre missförstånd och fler nöjda kommuninvånare. Och svenskan är givetvis bara ett i raden språk som behöver en strategi.
Efter att ha hållit andan och konsulterat en kollega skrev jag under med mitt eget namn. Det finns ingen annan som heter som jag. Jag har inte hemlig adress. Och med alla hatiska dårar därute undrar jag vad som ska hända nu. Samtidigt anser jag att jag framstår som mer trovärdig om jag vågar stå för vad jag skriver. Det är viktigt att vi som har rätten på vår sida och vill fortsätta ha den vågar visa vilka vi är. Om dårarna vågade visa vilka de är skulle det finnas färre dårar. Och språkfrågan är i vissa kretsar synnerligen inflammerad.
Jag är supernöjd med vårt dagis och det barnkulturutbud som kommunen erbjuder. Jag är mer än nöjd över att jag fick sköta mina jordvärmeärenden på svenska och så här gick det till: jag skickade in blanketten som krävdes på svenska, följande dag blev jag uppringd av henne som skulle sköta mitt ärende. På svenska. Det handlar som sagt inte om att alla ska kunna, men om att personalen ska veta vad de ska göra och vem de ska vända sig till när svensk service efterfrågas.
Lagen säger att kommunen är skyldig att betjäna på svenska men även att kommunen har rätt att betjäna på andra språk om den så vill. Heja språkstrategin! Visst vore det bra om de kommunalt anställdas språkkunskaper och -vilja fanns samlad någonstans så att fler språkminoriteter kunde få det jag blir så hjärtans glad och tacksam över att få.
Som en liten tribute till Svenskfinland läste jag en Mumin-saga på hemmagjord finlandssvenska i tisdagskväll. Jag blev helt trött i munnen, bytte ut alla skulle mot sku' och tryckte ordentligt (med ett kraftigt R!) på tj-ljuden. Barnen tyckte att det var jätteroligt, fast konstigt.
SvaraRaderaJag var i Helsingfors i somras och blev förvånad över hur lite svenska som pratades. Jag kan säga småsaker som tack, hej och jordgubbe på finska. Lite har man ju snappat upp från yoghurtpaket och sånt. Nog trodde jag att det skulle återgäldas med nåt annat än ett "thank you", men icke. Jo, på glassbaren på djurparken på Högsholmen (?), där var det en tjej som glatt svarade mig på sin bästa skolsvenska. Annars var det tvärstopp.
Vi funderar lite på att hyra hus på Åland i sommar dock - där lär jag få stilla mitt lystmäte!
Men ja, det lönar sig alltid att försöka. Jag undervisade nordiska studenter i fjol, ska göra det igen i sommar, och ett par av svenskarna pratade tappert svenska på stan. De hade varierande framgång men ofta gick det. Det hördes ju att de var från Sverige och att de faktiskt inte kunde finska.
Radera