Anu Silfverberg och morskortet

Min kollega skrev på Facebook att hon läser Anu Silfverbergs Äitikortti (Morskortet, Mammakortet) och jag blev nyfiken och googlade boken. Silfverberg är kolumnist i Helsingin Sanomat och en av våra skarpaste jämställdhetsdebattörer, en person jag associerar med sunt förnuft och åsikter som liknar mina (givetvis). I förlagets sammanfattning av boken står att Silfverberg bland annat argumenterar för att moderskapet inte förändrar oss och att det bara finns själviska skäl för att skaffa barn. Eftersom jag håller med dessa påståenden kommenterade jag boken på Facebook och fick höra att boken av många uppfattas som väldigt provocerande.

Med titeln syftar Silfverberg på morskortet som en del kvinnor anser sig ha rätten att spela för att göra slut på eventuell saklighet i en diskussion och i stället spela slentrian, klichéer och stereotypa uppfattningar. Typ: det där kommer du att förstå när du själv blir morsa.

Och det är så mycket jag känner igen i hennes resonemang! Här ser man en intervju med Silfverberg, och på slutet talar hon bland annat om det svarta hål som moderskapet för många innebär. Jag minns när jag väntade Nora hur den annalkande förlossningen kändes mer och mer som att gå in i ett svart hål och inte alls veta vad som väntade därinne - bara för att inse att det svarta hålet inte fanns. Jag var inte rädd för det, det var inte därför jag upplevde det som svart, utan bara för att jag inte alls kunde se hur livet därinne skulle se ut, vad jag skulle få för ett barn och hur det skulle påverka mig. Och sen föddes barnet och på andra sidan förlossningen fanns hennes far och jag - och hon givetvis. Och jag var som förr, hennes far var som förr och världen hade inte slutat snurra utan "bara" berikats med en alldeles ny, fantastisk liten medborgare.

Och innan hade jag hört så mycket om att "nu får du aldrig mer sova" och "nu får du aldrig mer gå på bio" och "du kommer att få gröt på hjärnan" och "du kommer att vilja göra helt andra saker och umgås med helt andra människor än innan". Och jag tycker alla ovannämnda påståenden utom det första är elakt förtal: att förvänta sig att moderskap, emot min vilja, ska göra mig till en idiot är att förringa mig och andra morsor som utan problem lyckats hålla kvar greppet om sig själv trots att deras liv berikats med en ny familjemedlem.

De föräldrar som har barn som inte sover har min fulla medkänsla och dem hjälper det ju inte dem att det finns barn som faktiskt sover, men jag tycker också det är lite illvilligt att skrämma upp folk på förhand - jag menar, rädslan för att få ett barn med små sömnbehov och orolig sömn har väl aldrig ändå på allvar hindrat folk ifrån att vilja ha barn. Åtminstone inte ett första barn.

Sedan verkar det som om en hel del morsor gladeligen går med på att låta sina liv förvandlas och på sätt och vis förminskas i och med moderskapet, men jag tror att det till en del handlar om tankelättja och att använda barnen som en ursäkt för att slippa engagera sig, delta och se över sitt liv. Man kan läsa böcker och dagstidningar, gå på utställningar och ha ett socialt liv utanför babycaféer om man har ett normalfriskt barn och tycker det är viktigt för en.

Men det vitsigaste med intervjun med Silvferberg är att de morsor hon häcklar mest är morsorna som gör som jag gjorde. Jag utmålas som en karikatyr i hennes essäsamling (åtminstone baserat på intervjun med henne i länken ovan) eftersom jag helammade, vi samsov och jag i rätt hög grad körde med tygblöjor och bärsjal. Nora tog aldrig napp. Och vi tillhör en akademisk medelklass. Mest förklarar jag mig med lättja: jag tyckte det var svinpraktiskt att amma och samsova, och kunde inte riktigt försvara det enorma blöjberg som en unge producerar under sitt första år. Och det kan jag faktiskt bjuda på - och tycker fortfarande, fortfarande utan att ha läst Silfverbergs provokativa bok, att den är ett välkommet inlägg i föräldraskapsdebatten.