Konsumtion

Jag läser bland annat i kommentarsfältet på Peppebloggen om att man inte borde köpa några nya kläder och tänker med ett styng av dåligt samvete på de nya, varma vinterskor jag steker fötterna i på jobbet och på min nya, varma vinterkappa. Och sen tänker jag på dem jag precis har kasserat: fårskinnspälsen jag köpte på loppis i London för tio år sedan och vinterskorna från 2006. Kappan är varm men tung och styv, och orsaken till att den kasseras är att skinnet vid knapplisten är så slutnött att det inte finns något kvar att sy fast knapparna i när de lossnar. I fjol gav jag kappan konstgjord andning genom att låta en körsnär (hantverkare i skinn) lappa hålen och sy i knapparna på nytt, men när den åtgärden förlängde livet på den med en knapp säsong gav jag upp. Och njuter av värmen i min nynya kappa, i moderna material, som inte tynger utan känns fjäderlätt i jämförelse, och som jag härmed lovar att gå i tills den är slut.

Skorna var vackra snörskor i mörbrun mocka, men efter sex vintrar är fodret slut och skorna inte varma längre.Andrahandsvärdet på bägge plaggen är numera lika med noll, de duger inte för loppis.

Båda ersättande plaggen var dyra och är i god kvalitet. Tanken är att de ska hålla lika länge som de förra. Okej, tio år för en tygjacka kan jag kanske inte räkna med, men nog sex. Och eftersom shopping inte hör till mina hobbyer tycker jag inte jag har tid med loppis.

Det är bara att ta skeden i vacker hand och inse att människan liksom andra djur konsumerar. Men så länge vi konsumerar med eftertanke och försöker att inte konsumera mer än att vi täcker våra behov må det faktiskt vara hänt. Och det där med behov är ju rätt relativt - just mitt behov av skor, till exempel, verkar vara större än de flestas. Men om jag köper kvalitetsgrejer som jag går med tills de inte duger för loppis längre må det faktiskt vara hänt.