Om att bli sedd

I morse hade jag det lite tjorvigt med att få lilla älsklingen till dagis i tid till frukost genom regnet. Och som jag nu cyklade kukade kedjan ur. Gissa om det var välkommet att en uppmärksam vardagsängel klädd i oömma handskar erbjöd sig att peta den på plats. Visserligen hann jag bara cykla fem meter innan den rutschade av igen (skitväxlar) och jag fick fixa den själv, utan handskar, men blotta omtanken gjorde mig glad för hela dagen. Få saker gör mig så vardagssur som när jag blir behandlad som luft. Tidigare i morse var det en runkare som försökte köra över mig och lilla älsklingen när jag cyklade över på ett övergångsställe. Hen kom bakom triangel. Jag fick nita. Därför kändes handräckningen extra bra. Jag avskyr folk som bara slinker igenom en dörr jag håller öppen utan ögonkontakt, en nick eller ett tack. Ska det vara så svårt att se sina medmänniskor? Om jag vänder på steken har jag flera tårögt tacksamma minnen av situationer där jag blivit sedd i situationer där jag känt mig ensam, trött och osedd. Som i morse. Som gången i tonåren då jag gick hem från skolan i regn, skymning och kyla och jag mötte en bekant på väg hem från affären som undrade om jag ville ha en banan. Och jag påminns om att jag vill bli bättre på att se folk i min omgivning och snabbare att fråga om jag kan hjälpa till med något eller bara bjuda på banan.