Jag har så smått funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Hittills har jag haft turen att ha gott om jobb, ibland lite för mycket för jag kan inte säga nej och vågar inte riktigt lita på att efterfrågan ska hålla i sig. Eftersom jag förskonats från bettskena och magsår och har lyckats få en rätt imponerande cv är det väl kanske bra - jag kan faktiskt en hel del, och mest har jag lärt mig att det jag kan och tycker är så lätt faktiskt inte är så jävla lätt för alla. Och att det finns folk som är villiga att betala för att lära sig det jag kan.
Min pappa undrade en gång om jag inte säljer mina tjänster för dyrt - det var fråga om en student som ville ha sin magisteruppsats språkgranskad och jag drog till med vad jag tyckte min tid var värd. Fast det är ju inte jobbet jag är sugen på, utan pengarna. För mig måste det rent ekonomiskt vara värt tiden jag lägger ner på det, lika lite som ingenjörer, jurister eller ekonomer är jag någon välgörenhetsinrättning för andra än mina närmaste vänner och då handlar det inte om välgörenhet utan vänskap.
Ibland är det värt att jobba billigt. Språkcentret vid Helsingfors universitet betalar sina timlärare rena svältlönen, men det är en bra skola om man vill hålla samma kurs flera gånger, utveckla den och bli en bättre lärare. Samtidigt inser jag att jag måste ge studenterna mindre respons än jag skulle önska för att jag inte har råd att jobba gratis. Inte nu, när avhandlingen är det jobb jag i huvudsak vill koncentrera mig på. Vill språkcentret att studenterna ska få bättre undervisning måste det betala för det. En bra lärare måste veta vad hens tid är värd och sätta punkt någonstans, annars bränner hen ut sig. För sätter man inte punkt kan man fila på andras texter hur länge som helst.
Jag hoppas få stanna kvar på universitetet när jag blir stor. Jag jobbar i en generös miljö med trevliga och hjälpsamma kolleger. Enheten för modersmålsundervisningen på språkcentret har en jättebra chef så jag skulle inte ha något emot att jobba där heller. Fast det förutsätter att min kollega i så fall byter jobb, behovet av svensk modersmålsundervisning är inte så jättestort vid uni.
Jag gillar att jobba som diversearbetare i språkbranschen. Lite skönlitterär språkgranskning här, lite expertuppdrag där, skriva en artikel hit och en annan dit. Och lite översättning på det, för att hålla flerspråkigheten igång. Undra sen på att jag känner mig splittrad ibland.
Mest är det intresset för ämnet och jobbet som driver mig. Likaså en stor, fet summa pengar. Men status och rikedomar lockar mig föga. Det är klart jag vill kunna klä mig trevligt, bo vackert och ha råd att resa ibland. Men där är jag ju nästan. Och utan tid att beundra häggarna och snusa sitt barn i håret är inga pengar alls något värda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar