Mamma mia

Noras musikalälskande kusin ville se Mamma mia förra helgen när alla kusinerna var hos mina föräldrar. Nora som mest gillar filmer om djur var lagom intresserad, men nu går hon och sjunger "Mamma mia, edenöuägeen, maj maj, haoanaresissju" och det är ju förtjusande. Och jag som upptäckte Abba för egen del vid tretton års ålder får min engelska rättad: jag sjunger inte alls som Abba-auktoriteten i släkten, Elsa, fem år.

Så i dag har jag spotifierat Abba. Under många intensiva tonår älskade jag Abba och gör det än. Det är bara så länge sedan jag hetslyssnat Abba som jag har gjort i dag. De har en sång för varje situation, och om det var någon annan än Agneta och Anni-Frid som sjöng "One of us" skulle jag avfärda det som supercheesyt trams. Jag har svårt att förhålla mig cyniskt till "Chiquitita" och "I have a dream" - de tar sig lekande lätt förbi alla mina barriärer, och de trallvänligaste dängorna som "I do I do I do I do I do" och "Mamma Mia" får mig att dansa fram.

Men jag slås också av hur mångsidiga texterna är. Redan som tonåring älskade jag texten till "When all is said and done" som handlar om ganska mogen kärlek, för att inte tala om lekfullt sensuella "Andante, andante". Slutklämmen i "Our last summer", som handlar om hur trista bankmannen och familjefadern Harry fortfarande är hjälten i sångarjagets romantiska drömmar tycker jag är kul, likaså "When I kissed the teacher".

Fast mest mening läste jag i tiderna in i "I wonder", även kallad "Departure", som jag spelade om och om igen vintern innan jag åkte på mitt utbytesår. Jag sjöng den för mig själv under stjärnkalla, sena hundpromenader och fann den enormt peppande:

"This park and these houses
old streets I have walked.
Everything dear will it be here
one day when I am returning.

My friends will get married
have children and homes
it sound so nice, well planned and wise
never expecting surprises

I wonder - it's frightening
leaving now, is that the right thing?
I wonder - it scares me
but who the hell am I if I don't even try?
I have the power, I know I'll be strong
One chance in a lifetime.
Yes I will take it - it can't go wrong"

Att lyssna på låten i dag fyller mig av ömhet för den tuffa sextonåringen på väg ut i världen. Lilla nördbarnet, nyligen premiärkysst av fel kille, närsynt men för generad för att ha glasögon, spinkig som en sticka, trotsig och övertygad om att gymnasiet inte är den bästa tiden av ens liv, att det måste finnas något bättre - och det fanns det ju. Till exempel att lyssna på Abba med sin dotter som lärt sig alla orden till Mamma mia av femåriga kusin Elsa, och vet hur det ska låta. Som en dag, lite tveksamt eller i flygande fläng, ska ut i världen.

Undrar vad hon ska chocka mig med för galna äventyr. I dagsläget låter utbytesår i Malaysia rätt svårslaget - antagligen vill hon till månen. Eller i kloster. Båda känns mig lika främmande.