Tss, visst gör de. I går morse tyckte jag helg mitt i veckan lät som jordens sämsta idé, helst ville jag sitta på kontoret och uggla. Blev lite stressad över att vår planerade minifest hos Noras hednafar skulle slås ihop med en stor och över att vår planerade minisillis svällde och blev ganska stor. Sedan kom breven om inte ett utan två stipendier och festen blev kanon, Nora sprang omkring och åt oliver med båda händerna långt in på natten, min älskling var glad och fin och jag på värsta partyhumöret trots att jag hade dragit chaufförslotten. Mjödet flödade, likaså samtalen och det var härligt att se gamla körvänner och deras avkomma.
Sedan rev vi av en sillis i det gröna hos oss bland krokus, gullvivor och fågelsång. Maten lyckades fint, också den något oortodoxa desserten och ungarna sprang omkring och trivdes och vi vuxna såg knappt röken av dem.
Nu ligger jag i min säng och ska sova, men avhandlingstankarna mal. På ett bra sätt: jag känner ingen oro men har ett dussin goda idéer på vad jag vill göra med det aktuella kapitlet i morgon. Har mejlat mig uppslahen, hoppas de känns lika bra i morgon, dagen efter.
Tack, vänner, för att det blev två stora, underbara fester. Och tack, litteratursällskapet, för festhumöret. Stipendieoron har av allt att döma plågat mig mer än jag velat erkänna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar