What???

Det är kusligt och kul att märka att junior plockar åt sig influenser från olika håll - det är sedan länge inte alls bara hemmet som påverkar hennes språk, åsikter och vanor.

Sedan i går utbrister hon "What???" när hon ser något överraskande.

Det är av allt att döma en liten anglicist jag har närt vid min barm.

Idiotparkering

I dag blev jag vittne till den sjukaste parkeringen jag sett på länge. Någon hade parkerat på infarten till en höghusgård så att ingen vare sig kom in eller ut från gården. När de inkörda försökte ringa idiotparkeraren gick hon inte att nå för hon hade lämnat mobilen som barnvakt åt en unge i förskoleåldern som satt kvar i bilen.


Idiotparkeraren, govänner, var jag själv. Jag tänkte visst inte riktigt efter. Så i kväll har jag fått roa mig med att min mobil piper med några minuters mellanrum och jag har fått ett tjugotal mess om att min bil blockerar hela infarten, kan jag vänligen flytta den, annars blir den bortbogserad.


Jag svarade, med blott ett meddelande, att jag ber så hemskt mycket om ursäkt för en synnerligen tafflig parkering, och tackade, helt utan ironi, för den hövliga tonen i meddelandena. För meddelandena må ha varit många och gått på repeat, men tonen var bra mycket hövligare än jag själv skulle ha varit. Inte ens runkerska kallade de mig.


Men anledningen till stolleparkeringen var att jag plockade upp världens vackraste soffbord som jag köpt via Tori. Och nu påminns jag, varje gång jag ställer ner min tekopp, om att försäkra mig om att folk kommer förbi min bil när jag parkerat.

Jag har ingen tv

I samband med separationen förlorade jag vårdnaden om tv:n. Det bekymrar mig föga - jag är tämligen omaterialistiskt lagd och precis den pjäsen hör till det jag lättast kunde undvara, men min far gör sig bekymmer över mitt tv-lösa civilstånd.


Våra senaste samtal har sett ut ungefär så här: F: Hördu Jenny, när har du tänkt skaffa en tv?
J: Vet inte. Det finns säkert någon som har en tjock-tv som ligger och skräpar, om du hör talas om någon tar jag gärna emot åbäket!
F: Nejnej, absolut inte tjock-tv, har du någon aning om vilken brandrisk de utgör och du som bor i en gammal villa byggd av linoljeindränkt fnöske! (Okej det där med fnösket sade han inte men jag försitter inte en chans att använda ordet fnöske för det låter roligt och nu kommer jag att straffas med eldsvåda för att jag driver med gamle far.)
J: Nå men då så, då fortsätter jag min tv-fria tillvaro i brandsäkerhetens namn.
F: Men har du alls tänkt på Nora och hennes intellektuella utveckling, du ansvarslösa flicksnärta?
J: Det händer att jag ägnar min dotter en tanke då och då, ja, till och med hennes intellekt. Men jag visste inte att bekymret med nutidens glin är att de inte får tillräckligt med skärmtid! Men likt förbannat har jag varken råd, tid eller lust att punga ut med åtskilliga hundralappar just nu, på en apparat jag inte ens använder. Men visst, tycker du Nora ska ha tv får du gärna köpa henne en.


Dessutom glömde jag påpekandet om att hon kommer att bli mobbad i förskolan för att hon inte har tv. Hah, hon kommer att platta till mobbarna med en svada av ord som genomsnittssexåringens föräldrar aldrig hört talas om. I sin tv-lösa misär tar hon sin tillflykt i Svenska akademiens ordlista. Och sin mors aldrig sinande källa av allehanda vulgariteter. Pfft, vem behöver tv, eller ens internet, när man har tillgång till så underhållande inspirationskällor?

Försiktig nystart

Det är nästan fyra månader sedan jag skrev här sist och sedan dess har jag hunnit separera från min man och dela upp tiden med Nora i varannanveckasliv. Processen har varit tung och jävlig, som de lär bruka vara, men eftersom jag inte vare sig vill eller kan gå in på några detaljer om skilsmässan här kommer att tonen att låta bra mycket lättsammare än den sannolikt är.

Denna vecka är Noravecka. Det känns som om jag springer benen av mig och redan i går kväll stupade jag i säng obetydligt efter att Nora törnat in, efter att ha först sprungit benen av mig under en kort kissrunda med hunden.

I dag har jag sprungit på Noras ridlektion. Försök och misstag har lärt mig att inte ens försöka åka hem och äta mellan förskola och stall, utan i stället bunkra upp med korv och vatten så den värsta hungern är stillad när lektionen börjar. Medan hon red såg jag till att ge Tengilshunden dagens promenad nummer två, som i dag resulterade i tre präktiva karljohanssvampar och några sandsoppar - snacka om effektiv stallmorsa! Likt förbannat var blodsockerhärdsmältan ett faktum efter ridtimmen och jag hann få en full vattenflaska i metall i huvudet innan vi var hemma igen.

För att få upp blodsockret tillräckligt för att kunna rensa och steka svampen skattar jag mig lycklig åt min hemliga gömma med ostbågar. Så länge det finns ostbågar går det alls ingen nöd på mig.

Välgörande droppar

Vår hulda dotter har haft en jobbig vår och hon har börjat slåss. På dagis håller hon sig i skinnet men hemma pucklar hon på sin far, vår hund och mest av allt mig. Jag läste på litegrann om vad man kan göra när barn slåss och kom mest fram till hjälpsamma besserwisserkommentarer i stil med "men varför låter du henne slå dig?" och annat hjärndött. Nu behöver jag inte hjälp med att inse att jag inte ska låta henne slå mig, utan på vilket sätt jag inte ska låta henne slå mig. För jag har provat alla möjliga knep. Till en början blev det en dag utan dator eller smarttelefon om hon slogs. Jag har också burit ut henne i ett annat rum och stängt dörren, eller gått ut själv, och konstaterat att jag inte kan vara kvar med dig om du slår mig. Varken resonemang, ilska eller rationellt orsak-verkan-handlande har hjälpt.

I fredags var det någon småsak som triggade hennes vrede när jag hämtade henne på dagis. Vi var på väg på ett ärende och jag tänkte unna oss (det tvivelaktiga nöjet) att ta med oss hämtmat på McShit, men fick vända om på grund av utbrottet. Först kastade hon en platsked på mig, sedan sitt mjukisdjur och till sist ett hårt och rätt stort mobiltelefonstativ som träffade mig rakt i huvudet. Jag blev fruktansvärt arg och vände om och körde hem i stället. När smärtan lagt sig lämnade jag ungjäveln i bilen och gick in, lade mig raklång på vardagsrumsmattan och bara tjöt, ut kom värsta fulgråten och jag tänkte "äntligen". Jag gick ut till bilen och hulkade och snorade om hur ledsen jag blir över att hon slåss, hur det känns som om hon slår mig rakt i hjärtat. Hon blev rätt ställd och sade saker som "dumma mamma" - helt enkelt för att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen. Jag har tänkt att jag borde låta tårarna komma oftare, men stoneface Sylvin är inte av den gråtande sorten och de gånger jag gråter är det inte på grund av min dotter så vad gör man?

Men vi gick in, pysslade på med var sitt, Nora kom ofta tassande och ville vara med på vad jag gjorde, och vi slog in en bok hon skulle ge sin kompis i födelsedagsgåva men först kvalitetsgranskade vi den två gånger. När hennes far kom hem tänkte jag passa på att gå ärendet utan trafikfarligt barn, men eftersom hon ville med gjorde jag klart för henne att det är livsfarligt och fullständigt förbjudet att kasta saker i bilen.

Detta hände i fredags. Sedan dess har umgänget varit idel solsken. Jag insåg inte ens hur stor skillnaden var förrän jag gav henne en pysselbok jag hade hittat i en bokhandel: en med realistiska djurparksmotiv och klistermärken - två av de bästa saker hon vet, djur och klistermärken, i ett. Flera gånger frågade hon mig "Varför köpte du en så här fin sak till mig?" och jag förklarade att den var fin och gjorde mig glad och jag tänkte att en sån vill nog Nora ha. Så trots att det inte var hennes födelsedag eller någon särskild dag tänkte jag att jag ville ge dig en rolig överraskning. Senare frågade hon hur det kommer sig att jag ville ge henne en så underbar hund. Strikt taget är ju hunden inte hennes utan min, och skaffades inte heller till henne. Men vill hon tro att den är hennes må det vara hänt. Och jag förklarade att jag tycker så mycket om hundar och ville att hon också skulle få ha en. Och det var inte förrän i natt som jag förstod att koppla dessa två händelser med varandra. Att min ledsenhet över att vara hennes slagpåse har något samband med att hon blir medveten om hur man gör när man gör någon glad. Visst är hon generös med teckningar och blombuketter, men nu i helgen har hon börjat hjälpa till med att duka och bära ut saker ur bilen utan att jag behöver tjata. Och jag är snar med att tacka henne, förstås. Och berättar hur glad jag blir över att hon hjälper till.

Jag vet ju att det är viktigt att visa sina känslor för barnen. Och att det lättaste sättet att visa sorg är genom tårar. Men när tårjävlarna inte kommer på beställning - hur gör man då? När ilskan i vanliga fall hinner före?

Nå, åtminstone använde jag dem väl. Hoppas effekten varar länge.

Dialektglädje

Häromveckan hade jag anledning att röra mig i mörkaste Mörskom. Det ligger norr om Lovisa, alldeles i reven. Liksom i många andra gamla svenskbygder har vägarna där fått namn efter gamla hemman och andra landmärken, och de finska namnen är inte en översättning utan något i stil med Överbyntie, Kattnäsintie eller liknande. Fast inte riktigt: här har det svenska namnet blivit standardsvenskt medan det finska har fått behålla sitt dialektnamn - Svedjemossvägen heter Svidimusantie på finska.

Det här är en genial lösning, tycker jag. Det verkar som om någon på namnkontoret verkligen har tänkt. För jag fick grubbla en stund innan jag drog slutsatsen om voffor de gör på detta viset.

Så här tror jag: det är lättare med genomskinliga vägnamn eftersom folk tenderar att höra rätt och memorera namn som har en betydelse för dem. Detta har jag egen erfarenhet av: vägen där jag bor hette tidigare Missnevägen innan den bytte namn till Gamla sågvägen. Jag som inte är superbevandrad i botanik (även om jag sannerligen inte är någon nolla heller) hade aldrig hört talas om missnen förrän jag flyttade hit och fick ständigt bokstavera adressen. (Bredvid oss ligger Getporsvägen som jag envisas med att stava med två r för det ser roligare ut.)

Men tillbaka till Mörskom och Svidimusan. Svidimusan är förstås Svedjemossen och uttalas kortstavigt på östnyländskt vis. Svidimusavägen kan den förstås inte heta, det skulle inte bli någon ände på bokstaverandet. På finska däremot går Svidimusantie lika bra som Svedjemossintie om inte bättre. Om folk som bor där dessutom ändå bara talar om Svidimusan och andra musor är det lättare att komma ihåg för dem som bor där.

Och språknördnar får njuta av dialektfröjd.

I brist på bröd tar man limpa

Jag hade anledning att slå upp hur "Fader vår" lyder på grönländska. Språkfolk gör en massa roliga saker. Då läste jag, vet inte om det är sant eller en skröna, att grönlänningarna inte hade något förhållande till bröd då missionärerna kom dit, de visste helt enkelt inte vad det var. Så en tidig version av Fader vår ber grönlänningarna om "vår dagliga knubbsäl".

Jag hoppas det stämmer. En fin historia är det i alla fall!