Dialektglädje

Häromveckan hade jag anledning att röra mig i mörkaste Mörskom. Det ligger norr om Lovisa, alldeles i reven. Liksom i många andra gamla svenskbygder har vägarna där fått namn efter gamla hemman och andra landmärken, och de finska namnen är inte en översättning utan något i stil med Överbyntie, Kattnäsintie eller liknande. Fast inte riktigt: här har det svenska namnet blivit standardsvenskt medan det finska har fått behålla sitt dialektnamn - Svedjemossvägen heter Svidimusantie på finska.

Det här är en genial lösning, tycker jag. Det verkar som om någon på namnkontoret verkligen har tänkt. För jag fick grubbla en stund innan jag drog slutsatsen om voffor de gör på detta viset.

Så här tror jag: det är lättare med genomskinliga vägnamn eftersom folk tenderar att höra rätt och memorera namn som har en betydelse för dem. Detta har jag egen erfarenhet av: vägen där jag bor hette tidigare Missnevägen innan den bytte namn till Gamla sågvägen. Jag som inte är superbevandrad i botanik (även om jag sannerligen inte är någon nolla heller) hade aldrig hört talas om missnen förrän jag flyttade hit och fick ständigt bokstavera adressen. (Bredvid oss ligger Getporsvägen som jag envisas med att stava med två r för det ser roligare ut.)

Men tillbaka till Mörskom och Svidimusan. Svidimusan är förstås Svedjemossen och uttalas kortstavigt på östnyländskt vis. Svidimusavägen kan den förstås inte heta, det skulle inte bli någon ände på bokstaverandet. På finska däremot går Svidimusantie lika bra som Svedjemossintie om inte bättre. Om folk som bor där dessutom ändå bara talar om Svidimusan och andra musor är det lättare att komma ihåg för dem som bor där.

Och språknördnar får njuta av dialektfröjd.