Välgörande droppar

Vår hulda dotter har haft en jobbig vår och hon har börjat slåss. På dagis håller hon sig i skinnet men hemma pucklar hon på sin far, vår hund och mest av allt mig. Jag läste på litegrann om vad man kan göra när barn slåss och kom mest fram till hjälpsamma besserwisserkommentarer i stil med "men varför låter du henne slå dig?" och annat hjärndött. Nu behöver jag inte hjälp med att inse att jag inte ska låta henne slå mig, utan på vilket sätt jag inte ska låta henne slå mig. För jag har provat alla möjliga knep. Till en början blev det en dag utan dator eller smarttelefon om hon slogs. Jag har också burit ut henne i ett annat rum och stängt dörren, eller gått ut själv, och konstaterat att jag inte kan vara kvar med dig om du slår mig. Varken resonemang, ilska eller rationellt orsak-verkan-handlande har hjälpt.

I fredags var det någon småsak som triggade hennes vrede när jag hämtade henne på dagis. Vi var på väg på ett ärende och jag tänkte unna oss (det tvivelaktiga nöjet) att ta med oss hämtmat på McShit, men fick vända om på grund av utbrottet. Först kastade hon en platsked på mig, sedan sitt mjukisdjur och till sist ett hårt och rätt stort mobiltelefonstativ som träffade mig rakt i huvudet. Jag blev fruktansvärt arg och vände om och körde hem i stället. När smärtan lagt sig lämnade jag ungjäveln i bilen och gick in, lade mig raklång på vardagsrumsmattan och bara tjöt, ut kom värsta fulgråten och jag tänkte "äntligen". Jag gick ut till bilen och hulkade och snorade om hur ledsen jag blir över att hon slåss, hur det känns som om hon slår mig rakt i hjärtat. Hon blev rätt ställd och sade saker som "dumma mamma" - helt enkelt för att hon inte riktigt visste hur hon skulle hantera situationen. Jag har tänkt att jag borde låta tårarna komma oftare, men stoneface Sylvin är inte av den gråtande sorten och de gånger jag gråter är det inte på grund av min dotter så vad gör man?

Men vi gick in, pysslade på med var sitt, Nora kom ofta tassande och ville vara med på vad jag gjorde, och vi slog in en bok hon skulle ge sin kompis i födelsedagsgåva men först kvalitetsgranskade vi den två gånger. När hennes far kom hem tänkte jag passa på att gå ärendet utan trafikfarligt barn, men eftersom hon ville med gjorde jag klart för henne att det är livsfarligt och fullständigt förbjudet att kasta saker i bilen.

Detta hände i fredags. Sedan dess har umgänget varit idel solsken. Jag insåg inte ens hur stor skillnaden var förrän jag gav henne en pysselbok jag hade hittat i en bokhandel: en med realistiska djurparksmotiv och klistermärken - två av de bästa saker hon vet, djur och klistermärken, i ett. Flera gånger frågade hon mig "Varför köpte du en så här fin sak till mig?" och jag förklarade att den var fin och gjorde mig glad och jag tänkte att en sån vill nog Nora ha. Så trots att det inte var hennes födelsedag eller någon särskild dag tänkte jag att jag ville ge dig en rolig överraskning. Senare frågade hon hur det kommer sig att jag ville ge henne en så underbar hund. Strikt taget är ju hunden inte hennes utan min, och skaffades inte heller till henne. Men vill hon tro att den är hennes må det vara hänt. Och jag förklarade att jag tycker så mycket om hundar och ville att hon också skulle få ha en. Och det var inte förrän i natt som jag förstod att koppla dessa två händelser med varandra. Att min ledsenhet över att vara hennes slagpåse har något samband med att hon blir medveten om hur man gör när man gör någon glad. Visst är hon generös med teckningar och blombuketter, men nu i helgen har hon börjat hjälpa till med att duka och bära ut saker ur bilen utan att jag behöver tjata. Och jag är snar med att tacka henne, förstås. Och berättar hur glad jag blir över att hon hjälper till.

Jag vet ju att det är viktigt att visa sina känslor för barnen. Och att det lättaste sättet att visa sorg är genom tårar. Men när tårjävlarna inte kommer på beställning - hur gör man då? När ilskan i vanliga fall hinner före?

Nå, åtminstone använde jag dem väl. Hoppas effekten varar länge.