I går när jag gick och fejade hittade jag en liten hög med avklippta naglar i storlek vuxen man på vardagsrumsbordet. Jag svor och svor på att nästa gång det sker kommer jag att smuggla ner dem i den vuxne mannens kaffe, och det kan väl hända att jag även sms:ade mitt hot till den vuxne mannen som varit bortrest över helgen. Och han tyckte faktiskt att hotet inte var mer än rimligt.
Det tyckte däremot inte Nora som läxade upp mig efter noter och menade att naglar i kaffet är höjden av äcklighet, betydligt äckligare än naglar på vardagsrumsbordet, faktiskt, och att jag inte får vara dum mot hennes pappa. I flera repriser under lördagen fick jag höra hur dum och hemsk och elak jag var, som tänkte sätta naglar i Simons kaffe, och det hjälpte inte hur jag än förklarade att det är dumt och äckligt att lämna naglar på vardagsrumsbordet och att pappa nog visste att det var äckligt men att han glömde bort det i alla fall, och att han nog inte gör om det om han vet att de hamnar i hans kaffe sen. Och att jag inte tänker lägga några naglar alls i kaffet om jag slutar hitta dem på ställen jag (förgäves verkar det som) försöker hålla prydliga.
Lilla älskade unge. Att höra dig försvara din pappa är värt alla naglar i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar