Jag satt och kissade i allsköns ro när jag fick ett samtal från jobbet. Min man tog samtalet och sade att det var brådskande och att jag skulle ringa tillbaka så fort som möjligt. På en minut lyckas jag måla upp ett skräckscenario där de studentuppgifter jag har poängsatt är helt fel och alla märker hur mycket jag har slarvat och fuskat och handskats ansvarslöst med uppgiften. När jag får tag i min chef visar det sig att det blivit något knas med en students uppgifter så att han fått ett poängtal som inte borde vara möjligt. Ett fel som uppstått på grund av något slags trasig telefon och som inte alls har något med mig att göra, och som tack vare alerta ögon upptäcktes och kunde åtgärdas.
Efter avslutat samtal inser jag hur typiskt mig det är att reagera så här. Jag brukar reagera rätt rationellt i de flesta sammanhang, men när det gäller vissa saker är jag livrädd för att inte räcka till. Så rädd, tydligen, att jag glömmer bort att jag ju har tagit min uppgift på stort allvar och bemödat mig om att göra ett gott arbete. Visst kan det gå fel ändå, men inte på grund av fusk och ansvarslös hantering. Inte när det gäller något så här viktigt. Varför glömde jag bort att jag hade gjort mitt bästa i minuten som gick mellan att jag fick budet om att något var fel och att jag hade kollat upp vad det var? Är det normalt att noja så här eller borde jag söka vård?
HA! Skönt att jag inte är den enda. Jag jobbar så självständigt att om chefen plötsligt ringer hinner jag övertyga mig själv på två sekunder att jag kommer att få sparken typ. Oftast gäller det dock motsatsen. Varför reagerar man först så överdrivet negativt? Urlöjligt.
SvaraRaderaSamtliga människor överallt i alla positioner går ständigt omkring och tänker "när ska de komma på mig?".
SvaraRaderaSen när man rationaliserar lite, som du gjorde efter samtalet, inser man ofta att man nog är rätt så kompetent trots allt, men ändå finns den där känslan där hela tiden, att de ska komma på en.
Skönt att höra att jag är i gott sällskap! I synnerhet av så här vettiga brudar. Yess! Det ska bli mig ett nöje att fortsätta noja!
SvaraRaderaVilken härlig diskussion. Tror nog att alla de som vill göra ett gott arbete nojar i viss mån. De som inte bryr sig nojar knappast. Gillar särskilt Lenas inlägg, det där med "när skall de komma på mig?". Jag kan fortfarande ibland komma på mig med att undra när min chef eller någon övervakande myndighet skall komma på att jag egenligen bara är en "14 åring som låtsas vara läkare" el nåt. Som tur är det en känsla som det blir mindre av helatiden.
SvaraRaderaSabbe: Jag kan tänka mig att det känns värre i ditt jobb, där det faktiskt kan handla om liv eller död. Fast å andra sidan är det jättebra att folk gör ditt jobb trots att de känner sig som fjortisar som låtsas - tänk vad mycket död det skulle bli då! Vi får väl bara kämpa på och fortsätta riskera att bli påkommen. Heja, vi!
SvaraRadera