Jag hade en trygg och lycklig barndom, eller så trygg som nu barndomen nu kan vara. Mina föräldrar var bra, men som barn är man alltid utelämnad till vuxnas godtycke, och alla vuxna är ju inte så kloka. I och med att jag blev vuxen kände jag mig äntligen normal. Eller lika onormal som de flesta. Som barn fanns det alltid folk som hade synpunkter på att jag var för liten, för smal, för bokmal, för kräsen, för professor eller för långsam. Det finns det säkert fortfarande de som tycker, med undantag för att jag numera är normalstor, men jag har ju mina vänner som jag litar på och som jag älskar, och de har hjälpt mig att bygga en rustning som gör att jag helt enkelt inte bryr mig om jag är för mycket eller för litet åt ena eller andra hållet. Och faktum är att jag inte gillar tanken på att vara för lagom. Det är säkert rädslan för lagom som får medelålder att låta så fult.
Det är kärleken och vänskapen som hjälper oss att bygga den rustning som gör oss mindre sårbara när det gäller de oviktiga människornas åsikter. Eller de viktiga människornas oviktiga åsikter. Det finaste vi kan göra för varandra är att stärka varandras pansar - det pansar som inte är ägnat att utestänga, utan tvärtom är en förutsättning för att vi ska kunna släppa människor nära oss. Det som gör att du är du och jag är jag och som skapar det spännande mellanrummet mellan oss och andra som kan fyllas av broar och gemenskap och som kan föra oss oändligt nära varandra. Och som förhoppningsvis kan hjälpa oss att hålla distans till sådana som inte är bra för oss. Integritet kallas det visst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar