Hur man tämjer en tiger

Nora fick en ny cykel i söndags. Hon kom till mig sent på söndagen och tidigare under dagen hade jag köpt min kollegas dotters cykel som hon vuxit ur. Det visade sig att Nora får lov att växa i den först, men något sådant ville hon inte höra talas om. Så jag skruvade loss pakethållaren så att sadeln skulle gå att sänka ända till botten.

Varje gång hon måste stanna föll hon omkull, för benen når inte riktigt i marken än. Och hon var förbannad och snorade och torkade ilskna tårar, men att hon skulle ställa cykeln tills hon vuxit några centimeter till var otänkbart. Jag sade att hon får låtsas att cykeln är en bångstyrig ponny som hon måste lära sig tämja. Nora menade att cykeln inte är en ponny utan en tiger, för de är vilda på riktigt.

I går cyklade hon till förskolan och jag fick lov att knuffa igång henne efter varje stopp. Till all lycka hade hon tjocka handskar som skyddade händerna men hennes ben ser ut som dalmatinerben. Med dödsförakt klarade hon själv av att starta cykeln när hon susade hem. Jag joggade bakom henne med hunden och hundrafemtio meter framför mig ser jag henne dråsa i backen, springer fram så fort benen bär mig men när jag kommer fram står hon redan och väntar på att fotgängarljuset ska slå om till grönt. Jag berättade att jag blev skraj när jag såg henne falla. Hon förklarade lite otåligt att jag inte ska bli det - "när jag känner att jag håller på att falla vänder jag in mot gräsmattan så faller jag mjukare".

I morse cyklade vi båda till förskolan utan att någon av oss föll med våra cyklar. Jag tror jag vågar konstatera att tigern är tämjd.

Hundhuvudet

Häromnatten skedde det en kolossal kissolycka i min säng och i väntan på att jag ska hinna ta mig an bäddmadrassen sover jag i Noras säng. Den observanta läsaren vet att Nora har pappavecka, men hon var hos mig över natten en sväng för att hennes pappa hade kvällsprogram. Det var mycket mysigt  att hon kom tassande in till mig mitt i natten, men sedan sparkades hon så att jag fick flytta till hennes säng och tur var väl det för annars hade även jag blivit våt. Eftersom jag satt och jobbade så sent i går och inte orkade åtgärda min säng tänkte jag sova i Noras. Men hur i helvete visste hunden det?

När jag borstat tänderna marscherade Tengil raka vägen till Noras säng. Tengil sover alltid med mig. Någon jävla signal om att det var där jag tänkte sova hade hon snappat upp, och jag skulle bra gärna vilja veta hur den signalen såg ut.

Att se över sina behov

Klockan är skamligt mycket när jag är på väg till jobbet. Nästan lunch. Över lunch om man äter tidigt. Men kroppen och själen mår bra.

Jag var ur gängorna i går och i morse kände jag mig ensam. Brottades med sviktande framtidstro och stora beslut som jag inbillade mig att jag måste fatta. Sedan gick jag ut med hunden.

Solen sken och morgonen var så vacker som en kylig aprilmorgon kan vara. Våren är ju så tidig i år att det känns som april redan i mars. Det slog mig att jag ju ska ta den långa promenaden nu när den leriga åkern är frusen och det blir mindre hundtvätt än om vi går den rundan på eftermiddagen då det är varmt. Och det som händer när jag rör mig i skog och mark med min lilla hund hände givetvis även i dag.

Blicken lyftes och klarnade och tankarna fick rymd. Jag insåg att jag inte behöver fatta några beslut alls (mest grubblar jag över huset och ett par jobb som jag undrar om jag kommer hinna med) utan bara skriva avhandlingen klar, och väl hemma gjorde jag en kort lista över de akutaste snuskpunkterna i mitt efter barnveckan fullständigt nersvinade hem.

De punkterna betade jag raskt av och nu kan jag sitta på jobbet så länge det behövs. Och kommer hem till ett hem som är finare än i morse. Jag passade på att tanka sol det första jag gjorde i morse och hinner jag lapa i mig några kvällsstrålar är det ett bonus men inget tvång.

Nu är jag framme. Förutsättnungarna är goda för en lyckad skrivdag.

Introvers och extrovers

Överallt i mitt facebookflöde snavar jag numera om diskussionen om introverta och extroverta. Om att vissa får energi av att vara med andra människor och andra behöver ladda batterierna på egen hand. Och visst förstår jag att vi är olika, men å andra sidan förstår jag inte det nya hallelujabudskapet över att ska låta dem/oss som behöver egen tid få det.

Jag förstår att det är bra att ifrågasätta nyttan av kontorslandskap, som ju i många fall har visat sig vara dåliga eftersom det gör att många får svårt att koncentrera sig. Det som funkar på en nyhetsredaktion funkar knappast lika bra på ett universitet. Och hur ska de introverta som jobbar inom medievärlden kunna koncentrera sig om de ständigt ska vara så tillgängliga som kontorslandskapet gör dem? De nya modellerna med kontor som saknar egna platser och i stället har mötesrum, landskap och bås där man kan isolera sig låter som en flexibel lösning som borde kunna passa alla. Jag har ändå ingen erfarenhet att basera mig på, jag kan bara gissa och förlita mig på andras erfarenheter.

Men ändå. Jag känner väldigt få personer som renodlat är det ena eller andra. Och i så fall känner jag fler renodlade introverter än extroverter, vilket får mig att tro att introvers de facto är vanligare än extrovers. Det händer att jag känner mig lyft och energitankad av sociala situationer, men oftast blir jag snarare trött och behöver jag vila efteråt. Ändå gillar jag att vara ute bland folk, och ändå skulle de flesta som känner mig tycka att jag är extrovert.

Nu när de (vi?) introverta plötsligt börjar uttala sig om hur de ser på världen säger de att de ingalunda är eremiter som inte gillar att vara med folk, men att de behöver få vara i fred mellan varven. De behöver få känna att det är självvalt och vill inte tvingas in i sociala situationer. Men visst, det där skriver jag under på.

Det som gör mig fundersam med den här diskussionen är att det någonstans borde vara självklart att vi är olika och att folk ska få det utrymme de behöver för att kunna må bra. Och det sociala sammanhang. Jag som fram till relativt nyligen har levt med en man som är mer introvert än jag inser att en orsak till att äktenskapet havererade är att vi hade olika behov av socialt umgänge. Om en parts behov av att dra sig tillbaka är i stort sett outtröttligt blir den parts som också behöver avskildhet otillgodosett. Javisst kan du vara introvert. Men i en parrelation där det finns barn måste båda ta ett ansvar för att barnet får sitt. Man kan vara introvert bara om det finns någon som tar över och möjliggör introversen.

Jag tror att det här är ett problem i många familjer. Det finns säkert andra behov som också går otillgodosedda - men jag har nog aldrig råkat en enda förälder som inte ibland känner att den behöver vara för sig själv ett tag. Om det så vore bara för att få städa i fred utan att någon liten kaosgenerator samtidigt gör en annan del av huset obeboeligt. Ibland få ägna något, vare sig det är matlagning, tidningsläsning eller dataspel, sin fulla uppmärksamhet. Ibland slippa dela sig själv med någon annan person, för att med jämna mellanrum få känna sig hel i stället för splittrad.

Men hur ska vi göra för att kunna leva med varandra trots våra olikheter? Jag förstår att vi ska ge de (oss?) introverta tid till eftertanke och att samla oss. Men man kan inte vara ansvarslöst introvert och ta för givet att de som tar över och möjliggör mår bra av att göra det. Och det är viktigt att påminna de viktiga personerna i ens liv att de är viktiga för en även om man väljer att dra sig undan.

Gnissel

Helga skriver om att hantera sig och jag känner igen det där. I korta drag handlar det om att justera sin vardag och sitt liv att man känner igen situationer som utlöser katastrofer och dåligt humör och om man hanterar sig rätt lär man sig dels undvika sådana situationer, dels bryta mönstret i tid så att man hanterar situationen på ett mer konstruktivt sätt.

Jag är inne på tredje helgen i rad med Nora. Det är slutet på en mammavecka, och förra helgen var Simon bortrest och jag grep med glädje chansen att tillbringa en extra helg med min ljuvliga dotter. Redan förra helgen påmindes jag ändå om att helgerna på tumis är tunga även om de är roliga, och om att solohelgerna är nödvändiga pauser då jag kan ladda batterierna. Väldigt ofta under de lediga helgerna isolerar jag mig och träffar ingen. I stället pysslar jag med hemmet, går långa hundpromenader och låter helgen ta mig dit den vill.

Men nu är det Norahelg, den tredje i rad, och även om jag njuter av hennes närvaro är det också tungt. Det STÄNDIGA pockandet på uppmärksamhet. Det finns liksom ingen annan att hänga med än mig (fast visst har vi kompisar på besök, E är strax på väg hit och förra helgen var det M) men hur det nu råkar sig har det mest varit så att det är vi som har kompis här, mer sällan tvärtom. Under veckorna är Nora ofta hos kompisar, men det är för att jag har kvällsprogram.

Ett sätt att hantera mig är att Nora inte får störa mig före klockan nio. Det går så där: med fem minuters mellanrum får jag svara på frågor om vad klockan är. Lallar jag på utan att ställa krav på påklädning och tandborstning brukar jag glömma tiden och sedan är blodsockerhärdsmältan ett ofrånkomligt faktum. Så i morse tänkte jag att det är bättre att jag bara går upp strax efter åtta då lilla perpetuum mobile vaknar och slipper det ständiga väckandet och kan muta hunger-Olle i grind. Men det blev inte bra ändå - likt förbannat har Nora ett otrevligt morgonhumör och det var bara att bita ihop.

Sedan hade jag tänkt att vi skulle gå till stallet eftersom Nora har ett par innestående ridlektioner för att hon har varit borta. När det väl var dags att gå vägrade hon eftersom hon inte känner barnen i den här ridgruppen. Jag höll precis på att bli alldeles oresonligt arg över de ändrade planerna - ridtimmarna är sjukt dyra och därför är det fantastiskt att man kan rida in dem en annan gång - och ledsen över att min unge antingen klänger på mig eller vill se på tv men sedan tog jag ett steg tillbaka och insåg att jag inte kan tvinga henne att rida och gjorde en mental anteckning om att inte fortsätta med ridandet nästa år. Och stängde av tv:n.

Och nu sitter jag och programmerar om mig. Jag vet inte vad lördagen för med sig, annat än att E kommer hit och leker med Nora och att jag ställer in mig på att få ingripa med jämna mellanrum. Det finns korv och lasagne. Egentligen borde jag skriva, men jag är illa rädd för att jag bara blir oresonligt arg över avbrotten och undrar om det är klokare att låta bli. Låta bli har å andra sidan aldrig skrivit någon avhandling, och jag ska lämna in en version ett före sommaren. Men om jag nöjer mig med ett halvt dagsmål och klappar mig själv på axeln om jag når det, gör vågen över allt utöver det och inte plågar mig med missnöje om jag inte når målet? Det halva målet. Så får det bli.

Och nu sitter hon nöjt sjungande och leker med sina plastdjur. Kanske jag håller fast vid planen på att hämta E vid avtalad tid och inte tidigare på grund av den inställda ridlektionen, och tyst genom mitt agerande uppmuntrar ensamlek. Tristess är all kreativitets moder. Och jag vet ju att detsamma gäller för avhandlingsskrivandet.

Vi hinner ut. Dagen är ju numera lång. Det reder sig.

Vem släppte in mig här?

Jag må vara snart doktor och precis hålla på med redigeringen av en referentgranskad artikel om universitetspedagogik men likväl känner jag mig ibland som en fjortis.

Jag kan gå omkring på universitetet och tala om hur vuxna saker som helst med kolleger och studenter, men inte fan känner jag mig särskilt vuxen. Mest känns det som om jag går omkring och leker forskare.

Men det är en vansinnigt rolig lek.

Min isbjörn blev en gris

Vår trimmare har flyttat till en annan stad, så det blev läge att hitta en ny salong. Den här drivs av några prisbelönta ryskor med en rolig webbplats och bra priser, så jag beslöt mig för att låta Julia trimma Tengilshunden som började se ut som en isbjörn med dreadlocks.

Jag var med hela tiden, för jag tycker det känns tryggare för hunden - jag menar, att bli plockad är en lite smärtsam upplevelse och att plockas av en främling utan att matte är med måtte vara etter värre. Och ont gjorde det, för Julia är bryskare än Ninni även om hon var trevlig och verkade enormt proffsig.

Nu har jag en gris som är hälften så stor som min hund, och så renplockad att skinnet glöder rött under den korta päls som finns kvar. Hon är enormt söt, ögonen framträder så tydligt och hon ser ut som Tintins Milou. Men varje gång jag går nära henne med något obekant i händerna (t.ex. ett måttband för nu behöver hon plötsligt en jacka och jag behövde veta hur stor) kryper hon ihop av rädsla för mer pina.

Stackarn.

Hon är placeringstik, vilket betyder att hennes uppfödare eventuellt vill göra en kull valpar med henne. Tills det sker ska hon trimmas som en utställningshund, för att pälsen ska ha den karaktäristiska schnauzersträvheten. Den dagen hon blir min på riktigt kommer hon att slippa plockandet och får klippas i stället.