Överallt i mitt facebookflöde snavar jag numera om diskussionen om introverta och extroverta. Om att vissa får energi av att vara med andra människor och andra behöver ladda batterierna på egen hand. Och visst förstår jag att vi är olika, men å andra sidan förstår jag inte det nya hallelujabudskapet över att ska låta dem/oss som behöver egen tid få det.
Jag förstår att det är bra att ifrågasätta nyttan av kontorslandskap, som ju i många fall har visat sig vara dåliga eftersom det gör att många får svårt att koncentrera sig. Det som funkar på en nyhetsredaktion funkar knappast lika bra på ett universitet. Och hur ska de introverta som jobbar inom medievärlden kunna koncentrera sig om de ständigt ska vara så tillgängliga som kontorslandskapet gör dem? De nya modellerna med kontor som saknar egna platser och i stället har mötesrum, landskap och bås där man kan isolera sig låter som en flexibel lösning som borde kunna passa alla. Jag har ändå ingen erfarenhet att basera mig på, jag kan bara gissa och förlita mig på andras erfarenheter.
Men ändå. Jag känner väldigt få personer som renodlat är det ena eller andra. Och i så fall känner jag fler renodlade introverter än extroverter, vilket får mig att tro att introvers de facto är vanligare än extrovers. Det händer att jag känner mig lyft och energitankad av sociala situationer, men oftast blir jag snarare trött och behöver jag vila efteråt. Ändå gillar jag att vara ute bland folk, och ändå skulle de flesta som känner mig tycka att jag är extrovert.
Nu när de (vi?) introverta plötsligt börjar uttala sig om hur de ser på världen säger de att de ingalunda är eremiter som inte gillar att vara med folk, men att de behöver få vara i fred mellan varven. De behöver få känna att det är självvalt och vill inte tvingas in i sociala situationer. Men visst, det där skriver jag under på.
Det som gör mig fundersam med den här diskussionen är att det någonstans borde vara självklart att vi är olika och att folk ska få det utrymme de behöver för att kunna må bra. Och det sociala sammanhang. Jag som fram till relativt nyligen har levt med en man som är mer introvert än jag inser att en orsak till att äktenskapet havererade är att vi hade olika behov av socialt umgänge. Om en parts behov av att dra sig tillbaka är i stort sett outtröttligt blir den parts som också behöver avskildhet otillgodosett. Javisst kan du vara introvert. Men i en parrelation där det finns barn måste båda ta ett ansvar för att barnet får sitt. Man kan vara introvert bara om det finns någon som tar över och möjliggör introversen.
Jag tror att det här är ett problem i många familjer. Det finns säkert andra behov som också går otillgodosedda - men jag har nog aldrig råkat en enda förälder som inte ibland känner att den behöver vara för sig själv ett tag. Om det så vore bara för att få städa i fred utan att någon liten kaosgenerator samtidigt gör en annan del av huset obeboeligt. Ibland få ägna något, vare sig det är matlagning, tidningsläsning eller dataspel, sin fulla uppmärksamhet. Ibland slippa dela sig själv med någon annan person, för att med jämna mellanrum få känna sig hel i stället för splittrad.
Men hur ska vi göra för att kunna leva med varandra trots våra olikheter? Jag förstår att vi ska ge de (oss?) introverta tid till eftertanke och att samla oss. Men man kan inte vara ansvarslöst introvert och ta för givet att de som tar över och möjliggör mår bra av att göra det. Och det är viktigt att påminna de viktiga personerna i ens liv att de är viktiga för en även om man väljer att dra sig undan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar