Klockan är skamligt mycket när jag är på väg till jobbet. Nästan lunch. Över lunch om man äter tidigt. Men kroppen och själen mår bra.
Jag var ur gängorna i går och i morse kände jag mig ensam. Brottades med sviktande framtidstro och stora beslut som jag inbillade mig att jag måste fatta. Sedan gick jag ut med hunden.
Solen sken och morgonen var så vacker som en kylig aprilmorgon kan vara. Våren är ju så tidig i år att det känns som april redan i mars. Det slog mig att jag ju ska ta den långa promenaden nu när den leriga åkern är frusen och det blir mindre hundtvätt än om vi går den rundan på eftermiddagen då det är varmt. Och det som händer när jag rör mig i skog och mark med min lilla hund hände givetvis även i dag.
Blicken lyftes och klarnade och tankarna fick rymd. Jag insåg att jag inte behöver fatta några beslut alls (mest grubblar jag över huset och ett par jobb som jag undrar om jag kommer hinna med) utan bara skriva avhandlingen klar, och väl hemma gjorde jag en kort lista över de akutaste snuskpunkterna i mitt efter barnveckan fullständigt nersvinade hem.
De punkterna betade jag raskt av och nu kan jag sitta på jobbet så länge det behövs. Och kommer hem till ett hem som är finare än i morse. Jag passade på att tanka sol det första jag gjorde i morse och hinner jag lapa i mig några kvällsstrålar är det ett bonus men inget tvång.
Nu är jag framme. Förutsättnungarna är goda för en lyckad skrivdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar