Hur man tämjer en tiger

Nora fick en ny cykel i söndags. Hon kom till mig sent på söndagen och tidigare under dagen hade jag köpt min kollegas dotters cykel som hon vuxit ur. Det visade sig att Nora får lov att växa i den först, men något sådant ville hon inte höra talas om. Så jag skruvade loss pakethållaren så att sadeln skulle gå att sänka ända till botten.

Varje gång hon måste stanna föll hon omkull, för benen når inte riktigt i marken än. Och hon var förbannad och snorade och torkade ilskna tårar, men att hon skulle ställa cykeln tills hon vuxit några centimeter till var otänkbart. Jag sade att hon får låtsas att cykeln är en bångstyrig ponny som hon måste lära sig tämja. Nora menade att cykeln inte är en ponny utan en tiger, för de är vilda på riktigt.

I går cyklade hon till förskolan och jag fick lov att knuffa igång henne efter varje stopp. Till all lycka hade hon tjocka handskar som skyddade händerna men hennes ben ser ut som dalmatinerben. Med dödsförakt klarade hon själv av att starta cykeln när hon susade hem. Jag joggade bakom henne med hunden och hundrafemtio meter framför mig ser jag henne dråsa i backen, springer fram så fort benen bär mig men när jag kommer fram står hon redan och väntar på att fotgängarljuset ska slå om till grönt. Jag berättade att jag blev skraj när jag såg henne falla. Hon förklarade lite otåligt att jag inte ska bli det - "när jag känner att jag håller på att falla vänder jag in mot gräsmattan så faller jag mjukare".

I morse cyklade vi båda till förskolan utan att någon av oss föll med våra cyklar. Jag tror jag vågar konstatera att tigern är tämjd.