Gnissel

Helga skriver om att hantera sig och jag känner igen det där. I korta drag handlar det om att justera sin vardag och sitt liv att man känner igen situationer som utlöser katastrofer och dåligt humör och om man hanterar sig rätt lär man sig dels undvika sådana situationer, dels bryta mönstret i tid så att man hanterar situationen på ett mer konstruktivt sätt.

Jag är inne på tredje helgen i rad med Nora. Det är slutet på en mammavecka, och förra helgen var Simon bortrest och jag grep med glädje chansen att tillbringa en extra helg med min ljuvliga dotter. Redan förra helgen påmindes jag ändå om att helgerna på tumis är tunga även om de är roliga, och om att solohelgerna är nödvändiga pauser då jag kan ladda batterierna. Väldigt ofta under de lediga helgerna isolerar jag mig och träffar ingen. I stället pysslar jag med hemmet, går långa hundpromenader och låter helgen ta mig dit den vill.

Men nu är det Norahelg, den tredje i rad, och även om jag njuter av hennes närvaro är det också tungt. Det STÄNDIGA pockandet på uppmärksamhet. Det finns liksom ingen annan att hänga med än mig (fast visst har vi kompisar på besök, E är strax på väg hit och förra helgen var det M) men hur det nu råkar sig har det mest varit så att det är vi som har kompis här, mer sällan tvärtom. Under veckorna är Nora ofta hos kompisar, men det är för att jag har kvällsprogram.

Ett sätt att hantera mig är att Nora inte får störa mig före klockan nio. Det går så där: med fem minuters mellanrum får jag svara på frågor om vad klockan är. Lallar jag på utan att ställa krav på påklädning och tandborstning brukar jag glömma tiden och sedan är blodsockerhärdsmältan ett ofrånkomligt faktum. Så i morse tänkte jag att det är bättre att jag bara går upp strax efter åtta då lilla perpetuum mobile vaknar och slipper det ständiga väckandet och kan muta hunger-Olle i grind. Men det blev inte bra ändå - likt förbannat har Nora ett otrevligt morgonhumör och det var bara att bita ihop.

Sedan hade jag tänkt att vi skulle gå till stallet eftersom Nora har ett par innestående ridlektioner för att hon har varit borta. När det väl var dags att gå vägrade hon eftersom hon inte känner barnen i den här ridgruppen. Jag höll precis på att bli alldeles oresonligt arg över de ändrade planerna - ridtimmarna är sjukt dyra och därför är det fantastiskt att man kan rida in dem en annan gång - och ledsen över att min unge antingen klänger på mig eller vill se på tv men sedan tog jag ett steg tillbaka och insåg att jag inte kan tvinga henne att rida och gjorde en mental anteckning om att inte fortsätta med ridandet nästa år. Och stängde av tv:n.

Och nu sitter jag och programmerar om mig. Jag vet inte vad lördagen för med sig, annat än att E kommer hit och leker med Nora och att jag ställer in mig på att få ingripa med jämna mellanrum. Det finns korv och lasagne. Egentligen borde jag skriva, men jag är illa rädd för att jag bara blir oresonligt arg över avbrotten och undrar om det är klokare att låta bli. Låta bli har å andra sidan aldrig skrivit någon avhandling, och jag ska lämna in en version ett före sommaren. Men om jag nöjer mig med ett halvt dagsmål och klappar mig själv på axeln om jag når det, gör vågen över allt utöver det och inte plågar mig med missnöje om jag inte når målet? Det halva målet. Så får det bli.

Och nu sitter hon nöjt sjungande och leker med sina plastdjur. Kanske jag håller fast vid planen på att hämta E vid avtalad tid och inte tidigare på grund av den inställda ridlektionen, och tyst genom mitt agerande uppmuntrar ensamlek. Tristess är all kreativitets moder. Och jag vet ju att detsamma gäller för avhandlingsskrivandet.

Vi hinner ut. Dagen är ju numera lång. Det reder sig.