Torka

Jag har ett barn som för närvarande suger ur mig all energi jag har och är utmattande. Rent objektivt är hon ett lätt barn - kärnfrisk och med goda mat- och i princip även sömnvanor. Ändå är vi inne i en jobbig fas. Sedan dödenperioden i våras vill hon somna med mig, något jag inte orkat ta itu med, och ibland när hon är särskilt speedad och bara tvinnar och snor blir det en hel del rytande och hot om att "vet du nu lugnar du ner dig annars kan jag inte vara här"och det enda jag vill ha är den genaste vägen till medvetslös unge, utan att bruka vare sig våld eller kemikalier, och när jag äntligen har det har jag själv somnat av frustration eller utmattning eller båda. Ja, vi har åter halkat in i att jag nattar. Och har noll egen tid. Och den i och för sig ypperliga dealen att den som slipper natta (ja, jag använder slipper för att det mysiga är så jobbigt just nu) städar huset har helt torkat in.

Egentligen handlar det om någon sorts frigörelseprocess där hon utmanar. Hon blir självständig. Hon kan. Men samtidigt saknar hon förstånd och insikt i att allt inte behöver utmanas. Det bråkas om kläder - i morse skulle hon ha en tröja med ett djur på. Det gick inte med sköldpaddströjan för den har många sköldpaddor, och hästtunikan ratades av samma anledning. Chihuahuatröjan var i tvätten och den hiskliga fjärilströjan med rosa bling såg ut som fuck och godnatt (på förekommen anledning tvättas det inte kläder hos oss just nu) och hon är för liten för att jag ska kunna kräva att hon själv ska se till att den blus som till äventyrs duger ska vara ren och torr i tid.

Efter en kvart av tjat fick jag med henne på hundpromenad i eftermiddags och vi hade fantastiskt trevligt. Hon övade sig ihärdigt i att blåsa tuggummibubblor och fick till sist till det med påtaglig stolthet vilket ledde till ett underbart samtal om känslan av att lyckas med något man tränat länge.

Insikt är all förändrings moder. Jag vet att jag behöver mer egen tid, och i morgon åker far och dotter iväg på absolut allra minst två timmar och jag får huset för mig själv. Och jag har lovat mig att inte använda mer än högst en timme åt att städa.

Via Facebook hittade jag den här sidan om inkännande föräldrar, och även om jag kanske inte känner igen mig till hundra procent i beskrivningen av känsliga föräldrar finns det mycket i texten jag kan ta till mig. Jag tyckte de första åren var en picknick jämfört med detta och kan bli alldeles oresonligt arg över det minipubertala pissbeteendet för att jag känner mig så överväldigad och överkörd. För att det går åt reven med alla mina höga ideal när jag blir tvungen att tjata i stället för att samtala, dirigera i stället för att göra roliga saker. Visst, till en stor del handlar föräldraskap om vardagsslitage i stället för kvalitetstid. Och när det går rutin i de roliga sakerna, t.ex. att vecka efter vecka se till att vi kommer i tid till stall och simskola, känns de roliga sakerna inte som spontana guldkanter utan mer som ytterligare grejer som måste klämmas in och hinnas med.

Så jag får rensa i åtagandena, delegera och vara stenhårt uppmärksam på alla tendenser till ojämlikt föräldraskap. Sluta vara en curlinghustru. Vägra nästla in mig i Noras hobbyer varje vecka, även om jag tycker det är jättekul när vi väl är där. Men man ska ju ta sig dit och hem också. Och med en huld dotter som kräver minst femton minuter av tjat för att något ska hända måste jag delegera hälften av hobbylogistiken, även om det betyder att hobbyengagemanget ryker på kuppen.