Bekräftelse

I allmänhet tycker jag det är lättare att umgås med folk som har en sund självkänsla och inte behöver bekräftas i tid och otid. Samtidigt är bekräftelse en naturlig del av vänskap och annat umgänge: uppriktiga komplimanger och vänliga ord är både livets strössel och livsviktigt för det är det som den sunda självkänslan bygger på. Det blir liksom lite cirkelresonemang.

Och jag strösslar själv gärna. Men man vill ju liksom gärna förekomma folks bekräftelsebegär och säga uppriktigt menade grejer som gör dem glada. När bekräftelsebehovet blir ett knark är det inte lika roligt längre. Det ligger något i att man ska se om sig själv för att kunna vara till glädje för andra. God självkänsla är charmigt. Det är extremt tilldragande. Det är skönt med folk som inte tar illa upp för sådant man aldrig drömt om att mena något illa med, folk som är självständiga nog att skilja mellan det som är tjafs och det som är viktigt. Och skönt med folk som man kan tala om svåra saker med utan att riskera att det leder till obotliga fnurror på tråden. Vänner som vet att man tycker om dem och vill dem väl även när man säger sådant som de kanske inte vill höra.

Men i dag föll jag i självömkans träsk. Efter en lite slitig dag kom jag hem från hundpromenaden med popcorn åt Nora och möttes av raseri över att jag köpt fel sort, och när Simon demonstrativt lämnade sin plats bredvid mig i soffan för att han tyckte hunden (som jag höll i knät för att torka hennes tassar) luktade illa, fick jag nog av min otacksamma skitfamilj. Som jag älskar högt och innerligt, men som ibland tar mig lite för given. Så jag klaga min nöd på Facebook av alla ställen. Berättade att jag var sur och skulle uppskatta vänliga avtryck. Och vet ni, jag fick precis det lyft jag begärde. Vänner som påminde mig om roliga stunder vi haft tillsammans och vänliga avtryck jag själv gjort. Ja, jag gick med håven. Men å andra sidan, hur i hunnan ska folk annars veta att man inte stålkvinnan jämt?

Nu är jag precis lagom lyft. Energinivån är återställd. Min pondus är tillbaka. Och den tänker jag använda till att vänligt men bestämt lära min familj hur Hemsolen ska behandlas.