Att utvecklas som akademiker

Jag var på ett möte i tisdags. Vi skulle ha varit fler, men eftersom tre personer plötsligt backade var vi bara fyra: mina tre handledare och jag. Så ett möte som inte alls skulle handla om min avhandling halkade in på det spåret och det var mycket bra.

Den av mina handledare som är samhällsvetare och inte språkvetare sade en ramsa som lät klok och jag antecknade vad han sade. Efter att ha sett den på papper insåg jag att jag inte begrep ett dyft av vad han hade sagt, trots att jag insåg att det låg mycket i det utan att alltså förstå vad. Så jag hör mig ställa frågan: "Det där låter jättebra men jag har ingen aning om vad det betyder."

Och min egen reaktion var pur glädje. Jag har kommit så långt att jag vågar ställa de riktigt dumma frågorna. Vilket får mig att inse vad jag inte ännu kan och vet. Vilket i sin tur betyder att jag kan och vet en hel del.

För ett par år sedan hade jag inte ens insett att jag inte förstod.

Svaret på min kommentar var givetvis en vänlig och uppmuntrande specificering av vad han hade menat, som ledde mig rätt. Jag har världens bästa handledare men jag stör dem för lite.