Vad jag lär mig på manegekanten

Noras hästintresse började med mina ridlektioner, de fyra jag fick av mina älskade systrar när jag fyllde år i somras. Hon ville prova, började gråta när ridlektionen var slut för hon tyckte den var för kort. När jag frågade om hon skulle vilja rida en gång i veckan utbrast hon: "mamma, jag skulle vilja rida varenda dag!". Så är det nu inte, men varenda vecka får hon rida. Medan hon har teori och lär sig sadla, rykta och dra åt tränset rastar jag hunden i de underbart vackra stallomgivningarna (fast från och med nästa vecka, när det blir vintertid, kommer jag inte att se något fan) och när hon rider sitter Tengil och jag och hejar. Hunden blir van vid hästar och jag snappar upp ett och annat.

Förra veckan hade jag min sista födelsedagslektion. Hur det nu var så kom jag på en lektion där det var bara en annan elev, en kanske elvaårig flicka, och det visade sig att både hon och läraren talade svenska så det blev en svensk lektion. Inte för att jag är särskilt mycket bättre på hästterminologi på mitt modersmål än på det andra inhemska, men det var onekligen skönt för hjärnan att få tänka på svenska.

Lätt trav var dagens tema. Det hade jag aldrig gjort förr, eftersom vi var minst tio ekipage på sommarlektionerna och flera var rätt små barn. Vi travade några meter, men det fanns aldrig plats för något mer än några steg - annars travade man ofelbart in i häcken på shetlandsponnyn Bosse som har ett lite annat tempo än en stor häst.

Tack vare mina timmar i Noras stall klarade jag lätt trav (där man alltså går upp och ner i stigbyglarna i stället för att okontrollerat skumpa omkring i sadeln) omedelbart. En kollega berättade i dag att musikmänniskor har lättare för att lära sig trava på grund av rytmsinnet, och det kan äga sin riktighet - vad vet jag. Men roligt var det, vi alternerade mellan trav och skritt och övade oss i att göra branta svängar i högt tempo. Jag måste hitta mig en egen nybörjargrupp för vuxna - ridning måste typ vara det roligaste man kan göra med kläderna på.