är The god of small things av Arundhati Roy. Jag fick den i tjugoårsgåva så det var väl på tiden att jag läste den, men inte förrän i år har den varit värd tre poäng. I en tävling som jag kan berätta om en annan gång. Men tävlingen ger mig goda skäl att läsa riktigt bra (och ett fåtal riktigt dåliga, om jag får tro listan) böcker, pjäser, dikter och seriealbum.
Samtidigt har jag nog missat en del av poängen med boken, för intrigen är inte kronologisk och spänningen byggs sakta upp till det hemska som händer på slutet. Nästan. För riktigt i slutet händer det allra finaste i hela boken. Det som kunde ha varit. Men det är inte där det slutar, kronologiskt, utan det kronologiska slutet är väldigt sorgligt. Den spretiga strukturen fick mig att nästan tappa modet, speciellt som det mesta av mitt läsande sker under tjugo minuter + tjugo minuter på tågresan till och från jobbet, om jag inte jobbar på tåget. Hur som helst var slutet värt mödan med att ta sig så långt.
Klassamhället är av ondo. Kastväsendet är värre.
Nu tröstar jag mig med Le petit prince, som läses med Norstedts stora fransk-svensk-franska ordbok i högsta hugg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar