Förmer än juldofter

Vi köpte gran i fredags, Nora och jag. Den står oklädd i vardagsrummet och doftar. Några pepparkakor har vi inte bakat, men vi har hyacinter och tar oss en glögg då och då. Jag njuter av julen, även om förväntan stundom gör min hulda dotter rätt odräglig, men oavsett om det finns snö eller ej är midvinter inte riktigt min grej. Jul är ett jättebra sätt att göra det bästa av situationen.


Men här går jag och längtar efter hur händerna doftar när man plockat vitsippor. Eller den lite fräna doften av maskroskrans. Gräsklipp. Den dammiga doften av de första dropparna regn mot fortfarande het asfalt. Den första aningen av hägg.


Snart är vi över krönet.

Mitt stora barn och hennes sentimentala mor

Nora har fyllt sex och gått i förskolan i fyra månader. Hon går och nynnar på "Julen är här", för den övar de inför julfesten. Jag är inte mycket för smörig svensktoppmusik och att den doftar glögg och pepparkaka gör inte den bättre, snarare tvärtom. Ändå kommer jag på mig själv med tårar i ögonen när hon sjunger.

När blev hon så här stor? Tidigare år har det varit den infantila dagisversionen av Luciasången ("... Då kommer någon där, jag vet nog vem det är! Sankta Lucia" osv), nu sjunger hon vuxensånger. Inte med de mest poetiska ord i världen, men jag inser att "den som har frusit och gått vill i världen" bland annat är jag, och orden talar till mig. Mer än ord om kungar som böjer knä inför nyfödda mirakel.

Men även om det äger sin riktighet att november letat sig in i märgen på mig och bara kan motas med rörelse och dubbla täcken, känner jag också att jag återfunnit vägen. Jag vet inte vart den leder, men jag kan se en del av den framför mig. Jag ser alldeles tillräckligt långt.

Min 37-åriga kropp och min splitternya kalender

Det senaste året, eller de senaste åren, vad vet jag, har satt sina spår. Jag tappar hår, och jag har en lite oklädsam vertikal rynka mitt i pannan som jag inte känner igen. Jag är inte nitton längre.

Jag är tacksam över att inte vara nitton längre, men hoppas samtidigt verkligen att de där rosenkindade nästansjuttioåringarna som mina föräldrar hänger med, de som påstår att de lever sin bästa tid, har rätt. För det är ju jävligt trist om min höjdpunkt tillsvidare, de där åren kring trettio då jag hade trettiårskrisat färdigt, var klar med min examen och fick mitt barn, visar sig vara den sista höjdpunkten.

Jag kan försona mig med att det där var Höjdpunkten med stort H, guldåldern och åren jag alltid kommer att nostalgiskt se tillbaka på. Men ett par höjdpunkter till tycker jag livet skulle kunna bjussa på och gärna snart - man vet ju inte hur länge man får hänga med i den här världen.

Jag köpte en ny insats till min kalender i dag. Den nya tideräkningen börjar redan på måndag. Min egen disputation hör till det jag hoppas kunna skriva in någon gång hösten 2015. Hoppas disputationen får sällskap av många andra trevliga anteckningar.

Bad bra day

Min behå retas. Den ena metallbygeln leker tittut och sticker mig i bröstet, mellan brösten. Min erfarenhet säger att det inte går att rädda den: alla försök till att tråckla ihop hålet leder bara till att den vassa rackaren bara hittar en annan väg ut när den en gång fått smaka friheten.

Trist, för det var en lyxbehå. Numera får jag vackert lov att handla lågprisunderkläder, åtminstone tills avhandlingen är klar och jag har jobb. Med doktorslön. Då ska jag minsann ha doktorsunderkläder.

Men i dag får ni vara snälla med mig. Med en retsticka närmast kroppen behöver jag inte ytterligare provokation.

Jag har hittat mitt ord och min papperslapp!

Jag letade igenom alla ytor, under sängarna och på och under nattduksborden. Dessutom grävde jag i ren desperation igenom pappersinsamlingen. Flyttade på sängen. Efter åtskilligt letande flyttade jag på nattduksborden och där hängde det rackarns pappret.

Ska man prompt falla ner tycker jag det är hyggligt att falla ända ner, så man syns utan att någon behöver flytta på möbler. Till min lättnad är jag inte så disträ ändå - jag mindes ju rätt om var jag lagt pappret. Men om jag inte var så disträ att jag vet att jag i princip kunde ha lagt pappret var som helst skulle jag ju ha varit säker på var jag lade pappret och vetat att det måste ligga eller i det här fallet hänga någonstans i nattduksbordets omedelbara närhet. Jag har sagt det förr, men  jag behöver en ny hjärna.

Jag tappar det jag inte stjälper ut

Rubriken har jag snott från Rådd-djurets sång. Denna natt är det ett papper med kommentarer på en text jag har skrivit som har gömt sig. Väl.

Jag hade pappret innan jag nattade Nora och är tämligen säker på att jag lade det på nattduksbordet tillsammans med datorn för att jobba med kommentarerna efter att hon lagt sig. Sedan somnade jag ifrån världen för att vakna klarvaken ett par timmar senare. Ett ypperligt tillfälle att ta itu med jobbet jag på grund av sjuk unge inte hade ro att ta itu med när tid var, och nu när jag har tid har jobbet alltså försvunnit. Att leta efter ett papper som man av allt att döma inte lade på nattduksbordet är rätt värdelös användning av ofrivilligt nattsudd.

Disträheten är min mest frustrerande egenskap. 

Torsdag – varken morsdag eller Norsdag

Innan jag fick barn var måndagen veckans värsta dag. Numera är det utan tvekan torsdag. På måndag är jag i allmänhet hyfsat utvilad och har fått tanka familjemys – jag är med andra ord mer än redo att gå till jobbet som omväxling. Visst önskar jag att helgerna vore längre och jag fick mer tid för familj, vänner och hem, men åtminstone är jag utvilad och har fått tanka ett par dagar med inte fullt så bråttom iväg om morgnarna.

På torsdag, däremot, är jag trött, och när jag vaknar på morgonen är det två hela arbetsdagar kvar. Jag röjer så gott det går men med jobb, barn och någon form av socialt umgänge i veckan är det knappt värt att försöka hänga med. Eller försöker gör jag, vilket eventuellt resulterar i att kaoset är aningen mindre på någon front men det är svårt att avgöra. Min mor gjorde en gång misstaget att komma hem till oss oinbjuden en torsdag och konstatera att mitt hem ser ut som reven – och blev körd på porten. Hjälp till eller håll tand för tunga, tänker jag.

På grund av någon resursgrej börjar förskolan en timme tidigare en gång i veckan. För vår grupps del blev det TORSDAG. Under mammaveckan har Nora ännu aldrig kommit i tid. Det är som det är med det. Att vi överhuvudtaget kommer fram någorlunda sams räcker gott för oss.