Innan jag fick barn var måndagen veckans värsta dag. Numera
är det utan tvekan torsdag. På måndag är jag i allmänhet hyfsat utvilad och har
fått tanka familjemys – jag är med andra ord mer än redo att gå till jobbet som
omväxling. Visst önskar jag att helgerna vore längre och jag fick mer tid för
familj, vänner och hem, men åtminstone är jag utvilad och har fått tanka ett
par dagar med inte fullt så bråttom iväg om morgnarna.
På torsdag, däremot, är jag trött, och när jag vaknar på
morgonen är det två hela arbetsdagar kvar. Jag röjer så gott det går men med
jobb, barn och någon form av socialt umgänge i veckan är det knappt värt att
försöka hänga med. Eller försöker gör jag, vilket eventuellt resulterar i att
kaoset är aningen mindre på någon front men det är svårt att avgöra. Min mor
gjorde en gång misstaget att komma hem till oss oinbjuden en torsdag och
konstatera att mitt hem ser ut som reven – och blev körd på porten. Hjälp till
eller håll tand för tunga, tänker jag.
På grund av någon resursgrej börjar förskolan en timme
tidigare en gång i veckan. För vår grupps del blev det TORSDAG. Under
mammaveckan har Nora ännu aldrig kommit i tid. Det är som det är med det. Att
vi överhuvudtaget kommer fram någorlunda sams räcker gott för oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar