Nora har fyllt sex och gått i förskolan i fyra månader. Hon går och nynnar på "Julen är här", för den övar de inför julfesten. Jag är inte mycket för smörig svensktoppmusik och att den doftar glögg och pepparkaka gör inte den bättre, snarare tvärtom. Ändå kommer jag på mig själv med tårar i ögonen när hon sjunger.
När blev hon så här stor? Tidigare år har det varit den infantila dagisversionen av Luciasången ("... Då kommer någon där, jag vet nog vem det är! Sankta Lucia" osv), nu sjunger hon vuxensånger. Inte med de mest poetiska ord i världen, men jag inser att "den som har frusit och gått vill i världen" bland annat är jag, och orden talar till mig. Mer än ord om kungar som böjer knä inför nyfödda mirakel.
Men även om det äger sin riktighet att november letat sig in i märgen på mig och bara kan motas med rörelse och dubbla täcken, känner jag också att jag återfunnit vägen. Jag vet inte vart den leder, men jag kan se en del av den framför mig. Jag ser alldeles tillräckligt långt.
Kram
SvaraRadera